Grönsö Äng

GRYTS SKÄRVÅRDSFÖRENING
”ett framtidsprojekt”
Gryts Skärvårdsförening har i sommar valt en delvis ny styrelse. I den ingår Anders Gustafsson, Pettersborg, Gryt som ordförande. Övriga styrelseledamöter är: Olof Flodmark, Bokö; Henrik von Grothusen, Kättilö; Marie Ledin, Kråkmarö; Frans Liliedahl, Kråkmarö; Torolf Nilzén Kråkmarö; Håkan Skånman, Bokö; Suppleant är Anna Gräslund, Grönsö
Föreningens nedanstående bidrag till höstens nummer av Grytsbladet har skrivits av avgångne ordföranden Per Gräslund.
----------------------------------------------------------
GRÖNSÖ ÄNG.
Ett sällsynt men ännu levande exempel på svensk kultur med stort framtidsvärde och rötter i vår forntid.

Man har bett mig skriva om Grönsö äng. Det kan bero på Peter Gerdehags TV-dokumentär om ”Den vackraste ön”. Den ön finns egentligen bara i Peters fantastiska öga och magiska kamera samt i hans hjärta som klappar varmt för bondelandskapet. Men det mesta filmandet skedde faktiskt i Grönsö äng.
I ängen tog bonden och skärbon det hö och mycket av det löv som hans djur behövde för att överleva vintern. Ängsbruket började under järnåldern, då klimatförsämringen tvingade till vinterstallning av djuren. Det upphörde då bonden övergick till att odla gräs på de åkrar där förr bara säd och rotfrukter fått plats. Ängen odlades samtidigt till åker. Nu finns bara spillror kvar och det mesta som kallas äng är vallar, betesmarker eller gräsmattor. Ängen är således jordbruksmark precis som åkern.
När min pappa och mamma Helge och Karin Gräslund köpte den ena gården på Grönsö 1937 var ängsslåttern fortfarande en del av boskapsskötseln, liksom lövhackningen i äng och hage (hamling) och holmbärgningen av hö på skären var det.
Som nya ägare av så småningom hela ön var mina föräldrars ambition att stadsboägandet inte skulle få förstöra skärgårdskulturen mer än det tyvärr oundvikliga, när ön blev obebodd vintertid. Bofasta brukare till öns magra små hemman stod inte att uppbringa. Kulturens upprätthållande berodde av oss själva och gör så än.
Ängsbrukets årscykel består av röjning på våren (lövräfsning mm dvs det som gotlänningarna kallar fagning) , slåtter och höbärgning i juli samt efterbete med kreatur från slutet av juli till slutet av september. Trädesläggning kan även behövas.
Svårare är det inte, men arbetskrävande, särskilt om lövängen är en ekäng som vår. Att varje vår räfsa bort eklöv från en stor del av 3 ½ hektar äng och hålla efter sly kräver sin man och sin kvinna. Vi vårdar vår äng på det sätt som våra företrädare gjorde och som vi lärde oss av familjen Kjellström. Lagårdens värdefulla gödsel räckte bara till åkern. Ängen fick bli ogödslad och mager. Blomsterprakten beror av magerhållningen och uteblir om man gödslar.
Lönen för mödan är vetskapen att vi vårdar ett kulturarv, så att efterkommande kan ta över det och glädjas över blomsterprakt och landskap precis som vi. Då utvecklar vi även en biologisk mångfald vars värde för framtiden kan vara oändligt. Att vi därigenom tycker oss hedra mor och far och en lång rad av förfäder i skärgården ökar glädjen.
Våren är ängens största tid. Våg efter våg av blomningar går över ängen från den första blåsippan, via vitsippehavet och gullviveförgyllningen, som lyser ända ut på fjärden, till de gulröda svepen av Adam och Eva under björkarnas himlastormande lövkvastar och så småningom under ekarnas, häslernas och alla de andra trädens skira grönskor fram till nattviol, tjärblomster och farligt förledande gulmåra samt slutligen höskallra och slåtter. Om inte det ger lön för mödan så säg!
Den slagna ängen med hö på slaget som vänds och torkas och fröar av sig till kommande återväxt ger en skön känsla av fullbordan och framtidstro som inte heller är dålig.
När Kaj Engmans kritter gjort sina lugna dagsverken och skuggorna faller snedare på den välbetade grässvålen och ljuset från Råtoppfjärden glimmar in genom långa tunnlar av ljus mellan hassel, ask, ek och lind, då ger även den annalkande ängshösten syner av skönhet och känslor av trygghet. Vem mår inte väl till kropp och själ i en väl hävdad äng?
Vår äng ingår i ett landskap, i en kultur och dess välfärd beror av enskilda människor och deras värderingar.En enda äng eller en enda stockholmsfamilj räddar inget kulturlandskap eller den biologiska mångfalden. Skärgårdens kulturlandskap och dess framtid ställer krav på mångas insatser. Det viktigaste som dagens ägare, brukare, turistföretagare, politiker i kommun och landsting samt i riksdag, regering och EU kan åstadkomma är att hålla bruket av stuga, lagård, åker, äng, hage, skogsbete och skogsbruk i gång men även skärgårds- och kustfiske samt jakt. Det klarar man inte utan fastboende, brukande skärbor. Dessa är skärgårdens viktigaste biologiska varelser. Minst lika skyddsvärda som örnen och sälen. Samma skärbor är även den ingrediens som behövs för att nya näringar som turism och service i olika former skall utvecklas väl och komma skärgården till nytta.
Att så mycket kulturlandskap, så mycket orörda stränder, så mycket välbevarad bebyggelse och så mycket brukade och hävdade hemman finns kvar i Gryt beror i hög grad på framåtsyftande insatser av ett begränsat antal ägare. Se själv när ni far i skärgården.
Håskö där Göran Andersson gör en enastående kulturgärning är kanske pärla nummer ett.
Men även i Emtö, Bondekrok, Gräsmarö, Kråkmarö, Fångö, Kättilö har några ägare med eget arbete eller med hjälp av brukande arrendatorer hållit stora delar av hävden igång, samtidigt som de ej utnyttjat sina möjligheter till att exploatera stränder, bergknallar och åkrar till tomtförsäljning och bebyggelse. I stället har bland andra t ex familjerna Ridderstad och Ångström/Larsson på Fångö, von Grothusen på Kättilö, Cornells i Bondekrok, Gräslund i Gräsmarö, Ledin i Kråkmarö, Heijne i Björkskär arrenderat ut land- och sjöägor till lokala brukare. Samma andas barn är de insatser som en gång gjordes av familjerna Sköld på Ytterö och Pauli/Ridderstad på Fångö och Innerö och som möjliggjort att hela den s k Kråkmaröudden är bevarad orörd till friluftslivets och allas vår glädje. Kärnan i dessa insatser har sin grund i en mindre ägare- och umgängeskrets i skärgårdens norra del, där en värderingsgemenskap kring skärgårdskulturen odlats och där eldsjälar verkat i flera generationer. På Bokö i söder bevarade skådespelaren Gunnar Sjöberg en gård som Naturvårdsverket haft klokheten köpa och bruka som ett föredöme. I samma trakt vårdade familjen Bewe Breviksnäs stränder och öar och vården fortsätts av familjen Hamrén Larsson. I norr gjorde och gör familjen Nilsson på Fredriksnäs samma nytta. Den lokala skärvården har varit och är ägare- och brukareberoende d v s den hänger på enskilda människors värderingar. Även politiker är människor.
Man må även erinra sig att kommunen hittills tillämpat strandskyddet och bygglagen så varsamt och ändå bestämt att landskapet behållit mycket av sin friska sälta. Det gör att man kan färdas miltals i Gryt med en känsla av att fara längs stränder som ser ut som de gjort sedan urminnes tid. Det är en oplanerad men viktig sida av strandskyddet. För framtiden är stränderna därigenom tillgängliga för seglare, kanotister och alla riktiga skärgårdsälskare och kan ge grund för en unik kvalitetsturism om Gryts turistentreprenörer förstår allas vårt och sitt eget bästa.
Man får hoppas att hittillsvarande värderingar och generositet mot miljön kan leva vidare i kommande generationer av ägare, entreprenörer och politiker.
Det är t ex genom min bror Lasses donation till Världsnaturfonden WWFs Skärvårdsfond som det varit möjligt att förse brukarna och deras kritter i Kättilö, på Bodalen i Fångö och i Gräsmarö med moderna lagårdar och skärgårdens holmar med bete . Den förestående stora upprustningen av Harstenas ängsholme, Sandgärde möjliggöres genom anslag från samma skärgårdsälskares fond. Det är fritt fram för andra att följa i Lasses fotspår. Framtiden beror av oss. Det vet Gryts Skärvårdsförening.
Per Gräslund.