Peter Gerdehags vackraste ö visas igen. . Filmen påminner om alternativ till flytande radhus.

Ny filmvisning.
Peter Gerdehags film om hans vackraste ö kommer i repris som mellandagsfilm den 28 december klockan 10.00 (således på morgonen!) i TV2.
Den aviserade utgåvan av filmen som DVD har fördröjts och frågan om utgivningen verkar en aning skakig. Därför kan det kanske finnas extra skäl för den intresserade att titta den 28/12-09.

Peter Gerdehags storhet och grunden för en väl växande bygd.
Vi grönsöbor har ibland fått frågor kring hur vi kunnat få någon att
göra en så fin film om vårt sommarnöje? Svaret är att det inte är vi
som fått till någonting. Vi har varit ett medium som använts av Peter
sedan han letat upp oss och börjat svänga sitt trollspö över vår
vardag, våra ekar, grästuvor och kåkar. Filmen är ett utflöde av
fotografens kärlek till svensk bondekultur och svenskt kulturlandskap.
Det är Peters användning av sitt öga och sin fotolins som förädlat
känslan till medryckande konst och gjort vardagliga Grönsö till ”Den
Vackraste Ön” Inte vi gräslundare.

Men. Det är en sak till som krävs: Ett oförskräckt kurage att
visa känslor av tillgivenhet till något så förbjudet som det svenska
hemlandet. Det kuraget har Peter. Kanske är det typiskt att han är son
till flyktingar från förtrycket i öster. Hans föräldrar tvingades fly
från en miljö, där man vet vad det betyder att äga ett eget land och en
egen kultur? Det som många fredsbortskämda svenskar ser på med en
kulturradikal och dumrelativistisk fnysning.

Misstanken om perspektivets betydelse stärks av att exemplet Bråbygden. Där var det var en jugoslavisk invandrare som tände en gnista. Den resulterade i ”Bygden där Vinden Vände”.
( Se litteraturhänvisning sist i denna blogg) Den slumrande södra delen av smålandssocknen Kristdala väcktes till liv. Det skedde genom målmedvetet och hänsynsfullt utvecklande av det egna kulturlandskapet utifrån dess inneboende kvaliteter. Gnistan kom från en utomstående som såg värden och skönheter i det egna landskapet, som de infödda inte såg. Det blev en kulturbaserad affärsidé och en hel dödsdömd bygd räddades.

Vad är det för fel på viljan till Skärvård?
När man försöker vara verksam som medveten medborgare och aktiv skärvårdare i Valdemarsviks skärgård och ser hur skärgårdens verkliga värden försummas, medan från Stureplanstrakten importerade livsstilar, kulturmönster och grovkorniga exploateringar får oemotsagt politiskt stöd, så grips man av sorg. Finns det ingen grogrund för sund
självkänsla och ömsint omtanke om det egna i Valdemarsvik?
Skall verkligen Peters budskap om skärgårdens välvårdade skönhet och dess beroende av skärvården falla på hälleberget? Är de stora uppoffringar och insatser som ett stort antal ägare och brukare av skärgårdens hemman presterar visa sig vara förgäves? Ändå är det genom sådana insatser som ett stort antal öar fortfarande är bebodda, brukade och under excellent vård. Vem har glädje av det, om inte kommunens innevånare, turister och turistföretagare?
Är felet att det bakom kameran och bakom skärvården står inte bara eller främst valdemarsviksbor utan många eldsjälar som är mantalsskrivna utanför kommunen? Det vore i så fall ett säkert sätt för kommunen att leda sin skärgård mot en ättestupa.

En liten by på 200 stugor finns bara i Fermskt nyspråk.
Nu hör vi Göran Ferm i TV beskriva att han vill bygga ”en liten by”
och därmed ”rädda skärgården” . Denna lilla by består av 50 tätt
packade småstugor på stranden och hela 150 tvåvånings radhus på
flytande pontoner utanför stranden till Hummelviksfjärden. I Östergötland finns ingen så stor by och knappast i Sverige söder om Dalarna. Ferm använder det manipulativa maktspråk som George Orwell gjorde berömt. Det, där liten betyder stor och svart betyder vit. En riktigare beskrivning vore att säga att Ferm och kommunen vill bygga en liten förstad till Stureplans bratskultur. En förlaga till sina hus finner han bland annat på Solnas strand vid Ulvsundasjön. Där må en handfull flytande hus platsa insprängda bland gamla
ångbåtsskrov och höghus och med utsikt mot Kungsholmens stadsstränder
och Brommas tätaste förstäder. Här i vårt älskade och sköra Gryt har
denna nyrika och historielösa bebyggelse inget att göra.

Sanningen är att den plan som Ferms konsulter ritat på hans uppdrag
och kostnad och som kommunen kritiklöst accepterat är ett massivt och
både smak- och hänsynslöst anfall på skärgårdslandskapet, på
Hummelviksfjärdens siluetter och på skärgårdens byggnadstradition och orörda friskhet. .

Dessutom är bebyggelsen konstruerad för att innevånarna skall tillbringa
sin mesta vakna tid på den intilliggande tunna skärgådsremsans privatägda
stränder och fiskevatten. De 200 stugorna saknar tomter och praktiskt
taget varje tillstymmelse till egen uteplats. Inte desto mindre har
den s k miljökonsekvensbeskrivningen undvikit att över huvud taget beröra
konsekvenserna för skärgården av denna massiva koncentration av
skärgårdsinriktad men feltänkt turistbebyggelse.

Ej heller beaktar Ferm och kommunen risken för att modet med flytande
radhus kan få förödande konsekvenser för skärgårdens landskap, om
byggnadstypen sprider sig längs kusten.

Vad vill kommunen med skärgården?
Kommunalrådet har i TV sagt att det är bättre med 150 radhus på ett ställe
än lika många hus spridda i skärgården. Det må vara ordagrant sant men
påståendet är i det närmaste meningslöst. Vem har sagt att 200 hus (varav 150
flytande radhus) vid Gryts varv byggs i stället för 200 hus på annan plats i vår
skärgård? Vem har sagt att just 200 nya hus skall komma till inom
närområdet över huvud taget?
Uttalandet hänger i luften även av det skälet att kommunen över huvud taget inte
har klargjort vilka mål man strävar mot, när det gäller kommunens
bebyggelse. Den Översiktsplan (ÖP) som skulle ge
svaret är 19 år gammal, trots att ÖP enligt lagen skall uppdateras vart
femte år. Den saknar därför både värde och trovärdighet i dag. Vi
medborgare vet såldes inte vad kommunens förtroendevalda vill med skärgården. Bristen på egen plan förklarar hur kommunen kan falla offer för ett jättelikt, privat exploateringsinitiativ, trots att det saknar anpassning till något genomtänkt och väl diskuterat mål.

Man kunde ha hoppats att beslutsfattarna varit vaccinerade mot
storskaliga experiment på bebyggelseområdet i ett land där vi
redan råkat ut för Miljonprogrammet, för en storskalig förstöring
av ett stort antal småstäders stadskärnor och för ett otal dåliga och
möglande byggnadskonstruktioner. Skärgården skulle självklart må bättre
av en småskalig och varierad bebyggelse. Turismen skulle bli hälsosammare om kommunen stödde en småskalig och organiskt framväxande utveckling. Då kunde den behövliga bebyggelsen anpassas till kommande behov och successivt ändrade förhållanden. Denna föreslagna utbyggnad är alldeles fel och alldeles för stor.

Låt oss spotta i nävarna och planera något världsbra!
Givetvis kommer kommunen att inse fakta i målet. Medan affärsintressen till sin natur ofta är är kortsiktiga och inriktade på dagens vinst, så är kommunens planmonopol
till för att befordra långsiktighet och eftertänksam klokhet. Givetvis
kommer kommunen nu att ta tillfället i akt och utveckla en genomtänkt
översiktsplan för kommunen och skärgården. Därefter är det läge att upprätta detaljplaner för skilda kust- och skärgårdsavsnitt. Planer som kommunen vet stämmer med dess egen policy.

Kommunen har fördelen av att det finns ett stort medborgarengagemang
för skärgården och en tradition av varsam vård och organisk utveckling.
Det finns även en trekvartsfärdig översiktsplan som kommit fram i
demokratisk dialog med många grytsbor samt skärgårdens ägare. Varför låta denna plan vila i sin skrivbordslåda? Varför inte i stället renovera den och göra den till ett kraftfullt instrument för att utveckla skärgården till en bygd där vinden vänder?

I den ännu ofärdiga planen sägs att kulturlandskapet skall Vårdas, Värnas
och Vördas. Ledande politiker har offentligt intygat att denna
målsättning fortfarande gäller och kommer att ingå i den slutliga
planen! Det mottot står i absolut kontrast till planen att
låta en flytande småstad med tvåvånings, prefabricerade fasader spegla
sig i Hummelviksfjärdens vatten.

Låt oss alla bli inspirerade av Peter Gerdehags varma hjärta och
estetiska expertis! Tänk om och släpp loss en fantasi med rötter i
skärgårdens ängar, hagar, fiskelägen och byggnadskultur. Det finns i Gryt en bevarad och god andlig mylla som kan göda en turism av världsunikt slag. Det finns ett värdigt mål för Valdemarsviks politiker och företagare att sträva mot! Låt oss glömma det olyckliga och för skärgården främmande konsultprojektet. Nu är det hög tid att spotta i nävarna och i demokratiska former samla alla goda krafter till något som är mycket mer framtidsinriktat!

Bromma i december 2009.

Per Gräslund, enskild skärvårdare.

Litteraturhänvisning:
Peter Gerdehag och Mårten Aronsson gjorde boken Bygden Där Vinden
Vände som också blev Världsnaturfondens Pandabok år 2000. Hösten 2010 får vi veta om pengar kommer att beviljas via ett EU-projekt till en film om Bråbygden, dvs. Bygden Där Vinden Vände.