Vinterfaror, vintervillkor och vinterspråk i skärgården.

Talesätt: ”Det blir inget lugn förrän det blir lock på bytta”. (is på sjön)

Nu råder vinterlugn i skärgården. Båtarna är infrusna i vikar och båthus. Skotrarna har kommit fram och barnen far med svävare till skolan. Villkoren i skärgården avviker från folkhemmets normaliteter. Den lugnande isen medför dock faror för den som inte kan sina isar. Ibland kan det vara till hjälp att kunna sätta namn på det farliga och att minnas historierna.

Vi sommargäster vet inte mycket om denna isiga värld. Däremot kan vi på avstånd vilja ropa till dem som håller skärgården vid liv året om: Var försiktiga! Ni är få. Ni behövs. Håll er ovanpå isen. För vår sommarskärgårds skull. Men - allvarligt talat och förstås – främst för er egen och familjens skull!!

Att gå ned sig på isen är inte något man precis är eller var stolt över. Därför kunde man nämna om saken i förbigående och i lättsam ton som att ”jag fick mig en utter”. Isolyckor var dock inte alltför sällsynta i äldre tider, då isdubbar inte hörde till utrustningen utan man nöjde sig med en järnskodd ispåk.

Istjäl orsakar halka efter stränderna, när sjön faller och strandisen bildar backar från stranden ut mot den släta isytan. Under istjälet bildas ibland en luftficka som kalla skrumme.
Det var ett istjäl vid Löckskär i Kråckmareudden som blev Albert Wester i Harstenas livsöde. Han halkade en vinter omkring 1888 på ett sådant, när han sprang ned från Lökskärs Klubb med hagelbyssan på axeln, och fick mynningsladdarens skott i ljumsken. Skadan blev livslång. Det hindrade honom inte från att med framgång bruka sin tolftedel, jaga utter, styra bådökan och vara en glad och bjudsam värd.

Sund vars namn slutar med ordledet strömmen, t ex Sandgärdsströmmen skall man vara försiktig med på vintern. Uddar där vattnet strömmar eller bergen värms i vårsolen kan även vara farliga för isvandraren. En kväll 1941 varnade Karl-Erik i Håskö Holger i samma by för isen utanför bergen på öns sydöstra sida. Morgonen därpå gick han själv ned sig på samma ställe. De krigstida luftbevakningsvakterna i sälutkiken på Gräsmarö två distansminuter öster ut hörde ropen och förstod. Ingen i Håskö by bortom berget kunde höra något. Ingen kunde göra något.
Detta om farligheter. Det finns säkerheter också.

Alf Andersson i Bondekrok var en djärv och säker isvandrare. När han gick från Fyrudden till Bondekrok på isen kunde han ofta utnyttja något som han kallade för en såsbro. Den uppstod genom att tunn och inte alls bärkraftig is sköts ihop av vind och ström (”såsades samman”), varpå den tunna nättingen kunde frysa ihop till en kraftig, men ofta skrovlig, ganska smal väg eller bro som erbjöd säker framfart. När den uppstod hade den alltid samma sträckning. Bra för 'bonnkrokera'. Den kände folklivsforskaren och radiorösten Bengt af Klintberg har skrivit om denna såsbro och många andra istermer i sin bok Folkminnen.
Nätting är det talande eller onomatopoetiska namnet på nattgamal is.
Valfångaren och hemmansägare John i Harstena med det harstenaklingande efternamnet Harder höll på att sänka sig en gång på 1950-talet, då han tvingades gå fram i nätting på Norr Fjärd vid Harstena i sin då nya, motordrivna hombåt. Nättingen skar som en såg genom träbordläggningen i vattenlinjen. Han kom dock iland från detta liksom från många andra äventyr. Ökan blev, om jag minns rätt sedan kopparbeslagen under vattenlinjen (förhydad) precis som skötbåtarna.

Ickel är ett intressant ord. Det betecknar de isbitar eller issörja som blir, då man ”väcker upp” en vak med isbill eller yxa. En härledning är ickelnot som betyder en mindre fisknot (dragnät eller ’handtrål’) som man drar under isen i ett ickelvarp. Ickel är härlett ut ordet jökel.
Lage i Kråckmare skildrade livfullt lättnaden då isen släppte sitt grepp om byn efter många veckors total isolering. Som ung kunde han springa från udde till udde för att se hur isen bröt upp och hur den med dunder och brak förlorade mot sjögång och berg i en dramatiskt dånande sista kamp. Våren vann och efter några dagar var det bara en smula frasande och sprött klingande ickel runt stränderna som påminder om isen och ringde in våren..
Det var före de starka och isbrytande båtarna och före hydrokoptrar och svävare. Sannolikt var det isen som en gång isolerade löckskärsborna ute i Kråckmareudden i 17 veckor, så att nyfödda barn inte kunde komma till kyrkan och dopet. Ingen nådig sits i spädbarnsdödens tid, då helvetet ännu var en realitet som hotade den odöpte.

Världen har blivit mer lättlevad, trots allt och inte minst i skärgårdarna om vintern.
Vårens ankomst var på sin tid en för oss nästan ofattbar befrielse. Men den är inget dåligt mål att hänga upp sin längtan på nu heller. Den blomstertid som kommer-----
Pelle på Grönsö.

Litteratur:
Bengt af Klintberg; Folkminnen, Atlantis 2007.
Gryts Skärgårds Språkliga Akademi, Helge Gräslund; Ordlista Över Skärspråket. Beställes hos Per Gräslund, e-post graslund.per@telia.com.
Telefon 08/26 84 33