Sommarlängtan.

Is- och snövintern väcker en längtan efter varma sommarbilder. Denna bloggs bildsättningsfunktion ha dock ”frusit bort”. Annars hade en Gerdehagsbild värmt. Här kommer i stället en påminnelse om de båtar som sover under sina presenningar.
Det blir en kort men förhoppningsvis sommar- och tjärdoftande botanisering i grytsmålets båt och sjötermer? Med den definitionen blir det ökornas och deras brukares språk som får glimta fram.
Inspirationen kommer från Helge Gräslunds småskrift ”Ordlista över Skärspråket”. Se annonsen över Skärvårdsföreningens småskrifter i hemsidans vänstermarginal.
”Ho segler som en svale” sa’ gubben Lars i Gräsmarö, när gräsmaröpigan Sigrid skotade hem spriseglet, så vinden fick tag och krängde mjölkökan. Hon sköt fräsande fart och skar iväg över Skötskärssund med kurs på Torrön, där gårdens kossor väntade på mjölkning. Min pappa, som stod bland bryggans åskådare, insåg att sjömannen och skärkarlen Lasse talade om både lillökan och hennes seglande mjölkerska, när han tog till liknelsen med en svala. . Här var alla sjöfolk.

När Prins Wilhelm kom till Harstena 1947 för att göra filmen ”Sälar och Skärkarlar”, så frågade han John Harder, i vars kammare han var inhyrd: ”Hur lång tid tog det att ro till Land?”
Han tänkte på tiden före motorerna. 1947 hade hans utresa mellan Gryt och Harstena tagit ca en timme och tjugo minuter. Det var en sträcka på åtta distansminuter och skötbåtens tändkulemotor gav således en fart på sex knop.
John högg till med svaret ”Två timmar!” Plötsligt inseende, att han talade med en visserligen kunglig person och ”08”, men dock med en välbefaren sjöman och sjöofficer, tillade John snabbt:” Men då var det barnmorskerodd, förstås!” För det är klart att hålla fyra knop med två par åror i två timmar ’åt lann’ och två timmar ’him’ är ingen småsak. Inte ens i byns mest lättrodda mellanöka som även kallades just ”Barnmorskeökan”.
Det fann således många sorters rodd och flera sorters ökor. Inte bara mjölkrodd och barnmorskerodd men även bådrodd, marknadsrodd , budkavlerodd och sjukbesökskrodd. När Albert Wester i Harstena legat en vinter på Söderköpings Lazarett för att hela skadan från ett hagelskott i ljumsken, kom hans mamma på besök vid första isfria vatten. Då fick hon ro och segla nära fem mil vardera vägen på egen hand. Jag frågade Albert hur hon kunde hitta. ” Ho hitta nog”, sa’ Albert, ”för när di varit åt markna´n i Sörping förr och skulle him, då va’ karla’ ofta fulle å då fick ho’ segla him ensam, te´ dess di andre nyktra te’.” Då var det storökan som gällde. Således fanns det på varje väl utrustad gård lillöka, mellanöka och storöka. Med många olika funktioner.
Till uppgifterna för oss sommargästpojkar på Grönsö hörde att passa postbåten. Den la' inte till vid Grönsö, vare sig på invägen från Harstena till Gryt eller på utvägen, trots att det på Grönsö då fanns även den bofasta familjen Kjellström. På postmästare Ivar Svenssons inväg fick vi passa honom och borda postbåten, när den passerade söder om Arnholmen för att få gårdagsposten. En gång, då Erik och jag suttit länge i vår lillöka och väntat, menade Erik att det vore dags att ge Ivar en omgång för för sen ankomst. Jag frågade hur det skulle gå till: ”Jag lägger te´n me roddsparken” sa Erik utan minsta tillstymmelse till allvar i det glada grinet. Erik hade nämligen inte upptäckt att ”tid är pengar” utan trivdes, liksom jag, ganska gott med en stunds prat i morgonsol och vågskvalp. Roddsparken var den fasta eller lösa fotstöd som fanns i alla ökor och som gav kraft i rodden genom att den gav spjärn till fötterna.
De flesta ökor var lättrodda och släppte vattnet lätt med sina snipformade undervattenskroppar och styrde väl med sina långa kölar. Det hände dock att de på gamla dar kunde bli ens mula skeva och då blev hon e-rodd och ville styra åt ett visst håll. I jämförelse med de jollar och snurror med hjälpåror som nu mest byggs i plast var ökan ett njutningsrikt roddinstrument. När det forsade på bra under hård rodd eller segling, då kunde skärbon förnöjt utbrista: ”Nu går det som i hallonsaft”. ’Roddinstrument’ som byggts för att bära en utombordsmotor på aktern, däremot, suger med sig ”halva Östersjön” ,då man ror och bristen på långköl ger slingrig framfart. Roddupplevelsen blir pestartad. Utombordaren får börja surra även vid den kortaste transport.
När Erik Kjellström om sommaren seglade i middagstidens ännu svaga sjöbris, så kunde han vädja till en av sina hjälpandar: ”Blås Kajsa blås, så får du en ny särck”. Trots att den tvåöring, som enligt ritualen skulle kastas över seglet, sällan fanns med, ökade förstås sjöbrisen och Erik fick det svar som han ville ha, när det började bubbla och porla ’i hallonsaften’.
Andra gånger varnade naturen själv den som förstod språket, enligt Eriks ramsa: ”Kommer regn före vinn, tag du toppseglen in.” Som seglare vet, så är det fara å färde, när regnet kommer farande med svärta och skum över fjärden och slår ned sjögången. Då dröjer det inte många minuter förrän storm- eller kulingbyn träffar skrov och rigg och river upp ny sjö.
Det gäller för alla sjöfarare att hålla sig väl med makterna. Det är till exempel ovanligt dumdristigt att vända ökan motsols, då man lägger ut från bryggan för att fara på jakt eller fiske. Medsols eller medurs är tryggare, även om det skulle betyda en sväng på 270 grader medurs i stället för 90 grader moturs.
Har man ”rå” i skutan får man även se upp och sköta henne och sig. Ungefär som gårdens tomte, kunde skutans rå vara antingen hjälpande och varnande eller stjälpande. Beroende på behandling.
Man kan ro med två åror per roddare eller man kan ”ro monk”. I det senare fallet är man minst två, varav en ror styrbords och en babords åra. På grytsbornas åror finns två hål i den nara eller bräda som är fäst på åran och håller den vid årtullen. Det yttre hålet träs över tullpinnen, då roddaren ror två åror och det inre hålet träs över tullpinnen, då han ror monk med bara en åra. Då får man rätt balans och hävstång i båda fallen,
Tullpinnen sitter i tullbommen som är fastnaglad på insidan av den översta bordgången. Rodden går lätt och gnisselfritt om årtullen är smord med själspäck och tullbommen sparas från slitage, om den beslås med läder.
När man närmar sig bryggan eller skall manövrera ökan t ex under nätläggning, nättjning eller annat fiske, kan man behöva backa ökan. Kommandoordet är då ”Svev!” för backa kallas för att sveva.
Till slut en varning. Den har jag från farfar och den är nog ännu viktigare nu, då man sitter i ett stort och dyrt skrov och är beroende av en motor som fungerar eller ej, än då man är beroende av sin egen rodd. ”Håll väl ut från lann, pojk, då du ligger ’åvärs på land’. Varningen avser att påpeka risken för att ’komma i lägervall’ d v s driva in mot land och inte komma ut mot v ind och sjö utan riskera att "gå i land", d v s stranda. Den som håller ut väl från lovarts land i blåsigt väder får en chans att manövrera undan värsta stranden eller ankra, om framdriften upphör.
Jaha – det skulle bli ett soligt sommarstycke, men det här blev mer hipp som happ och rent av mer olycksdigert än soligt. Så kan det gå när tankeflykten får råda. Bäst sätta punkt.
Pelle Gräslund