En vinterreflex.

Sol över Kättilö, dagsmeja på Fyruddens kaj, skaren frasig som en nygräddad våffla, perfekt stavfäste, svag nordlig vind, synlig sikt ända bort mot Ledins lagård på Kråckmare, rapporterat säkra isar, inre tvekan om en mil var för mycket för geronter, gott sällskap av familjens starkare skidåkare. Efter en sådan hopplös isvinter för de bofasta får en ’söndagsåkare’ en så oförtjänt bonus och tur! Vilken vinterdag!

Sommaröarnas ändrade profiler i vinterskrud. De inte helt, men ganska vinterovana av oss sommargäster känner igen sig från forna besök. De mer ovana känner igen Roland Svenssons pregnanta vinterbilder från Möjaskärgården. Vi påminns om konstens stora betydelse för skärgårdsupplevelsen.
Om internets betydelse för informationsspridningen påminns vi, då vi hör att sex holländare åkt skridskor på Flisdjupets nyis från Eköna till Häradskär och använt Hembygdsföreningens (läs Lasse Åmans) nyrenoverade gästrum i fyrvaktarestugorna för övernattning. Småskaliga turistpärlor tillkomna i perfekt anpassning till kulturlandskap och tradition och med starka ideella inslag. Så skall turistkvarnen gärna dras, om den skall bidraga till ”en hållbar skärgård” präglad av smak och kultur. Man jämföre med tilltänkta ”miljonprogram” i samma trakt utanför gränsen för allt vad aldrig så moderna ”hänsynsområden” heter.
På Grönsö drivor över gärdesgårdar och runt stugknutar som skulpteras av vinterns nordanvindar. Fantastiska skyttegravar och manshöga vallar kring stugor och bodar har svarvats fram . Man påminns om den gamla regeln att ytterdörrar skulle gå inåt. Utåtgående dörrar kunde bli en människofälla i förtidens hus med pyttesmå fönster och jättedrivor framför dörren. Se på en riktigt gammal skärgårdsstuga!
Jag tänker på hur Ester Kjellström på Grönsö hade det, då hon och brodern Erik, som länge var öns enda innevånare vaknade om vintermornarna för att med mjölkhinken i hand tvingas nå deras enda ko i sin lagård. Då måste de försöka skotta och stövla sig fram genom deras eviga jättedriva vid stengärdesgårdens grindhål Den gärdesgård på höjden av öns sandrevel som ur snödriftens synpunkt var lika felplacerad som den var rimlig som ägo- och boskapshållningsgräns.
Laga skiftet var angeläget och rätt för landets ekonomiska utveckling och hungriga majoritet men dess brist på anpassning till lokala förhållanden kunde ge omänskliga resultat. Precis som centrala beslut i majoritetens, enhetlighetens och den bristande lokala anpassningens namn ofta ger. Än i dag. Varje minoritetsmedlem, de må vara samer eller ägare till fastigheter med ägor som majoriteten vill överta bruket av, utan att betala för sig , kan räkna upp exempel. Sällan dock lika ingripande som laga skiftets.
I Kråkmarö by blev utflyttarna till Armnö och Grönsö centralismens och paragrafernas mänskliga offer. Tvångsutflyttade och isolerade enkelgårdar på avlägsna skärgårdsöar var sannerligen inga framtidsmiljöer. Tvärtom. De var de första som avfolkades. Den tätbebyggda byn var kanske ingen idyll, men där fanns sociala band och stöd samt ofta bättre byggnads- och hamnlägen än vad utflyttningsöarna kunde erbjuda.
Men i dag erbjuder ön en syn som lättar hjärtat och livar anden på den besökande stadbon kommen från tunnelbanans trängsel. Från Ekuddsberget ser vi ut över oändliga vita fält, där skolskjutsens svävare fraktar hem skolbarnen till Harstena och Gräsmarö med ilfart. De barn som under några veckor kunnat dela tvekan med sina föräldrar om hur kontakten med fastlandet skulle fungera i morgon och i övermorgon över stöpiga isar med för litet kärnis och för mycket snö.
I gattet mellan Iskär och Arnholmen avslutas perpektivet med ett grovt, vitt, horisontellt streck. Det är den mäktiga och ogenomträngliga havs isvallen som verkar ligga någon stans mellan Harstenas Laskär och vår Lortbåde. Den är så hög att den öppna sjö, som finns där utanför inte syns.
Riktar vi blicken söderut och kikar ut genom Ösundet mellan Indra och Yttra Råtoppön, så ser vi däremot blå sjö bortom Fällbån och utanför Fångöbådan.

Från nordost kommer motorsågsljud. Det må vara Niklas i Harstena som röjer Södra Slätten vid Sandkroken på Sandgärde.
En snabb rundtur avslöjar att vår grannö håller på att genomgå en metamorfos. Vår skärgårds finaste och mest sägenomsusade ängs- och slåtterholme håller på att ömsa skinn. Hon bryter sig ut ur den vanhävdens och förfallets puppa som fem decennier av utebliven hävd och försvunna harstenakor spunnet in henne i.
Den som vill få en bild av den ande som svävade över den hävdade ängsholmen och gav lyster åt ”Sandgärdeslåttern” och stolthet år den som "bjöds in" till arbetsfesten som slåtterkarl eller räfserska rekommenderas omläsning av Hemsöbornas skildring av slåttern på Kymmendö. Strindberg med sin känsliga registrering av stämningar och landskap får fram inte bara skönheten i landskapet och kraften i arbetet utan även den ton av erotik och spänning som drabbade även gamla gumman Flod.
Det är den ton som hade en sådan perfekt resonansbotten i blandningen av fysisk ansträngning och blomsterpraktens fall, av kollektivt organiserad insamling av överlevnadens vinterfoder och individuell prestationsförmåga och tävlan om bästa mejen. Slåtterkarlens kraft i lieslaget och räfserskans yrkeskunniga omvårdnad av den mej där höet blev till. Liesvingens elegans och räfsans smekande omvårdnad, en överlevnadsbetingad och naturlig uppdelning av arbetsuppgifter på män och kvinnor. En samverkan mot gemensamt mål inom ramen för överblickbar och självklar insikt om arbetsfördelningens livsavgörande vikt.
Svetten kompenserad med riklig matsäck och dryck utan alkoholförbud. En arbetsfest till grovarbetets lättande. Det var det välhävdade Sandgärdes ton, liksom Kymmendös. Det var en ton som ingick i skärgårdens orkestrering. Den hävdade och livgivande. Den som aldrig återkommer. Men dess botaniska spår och dess landskapsspår kan förgylla även våra liv på våra villkor. Det gäller om vi ids ta vara på ängsbrukarens kunskaper och använda den för våra dagars behov av skönhet och kontakt med vår kulturs och våra egna rötter. För våra själars och vår frids skull. Vårt behov av hänsynsområden.
Det påminde Niklas motorsågsljud om för oss som stod på Ekuddsberget och blickade ut över det is- och snötäckta landskap, där den blomstertid snart kommer.
Den botaniska bildens och landskapsbildens utseende och de praktiska villkoren för detta landskaps existens och återskapande, kanske bara jag, av oss på Ekuddsberget, kunde se för min inre syn. Det kan ha gällt, därför att jag var den ende där som både med räfsa och lie upplevt Sandgärde i dess nära nog fulla sving och goda hävd. Vidare på att jag som granne iakttagit detta kulturelements förfall och nu får uppleva dess förvandling genom en professionell restaurering som till stor del är baserad på ideella insatser från ängens vänner. Snart kommer jag att kunna uppleva dess uppbrott ur puppan och dess entré som fullfjädrad ägnsfjäril i välkommen konkurrens med vår egen gamla och av kärleken och lien aldrig övergivna äng på andra sidan Risholmssundet.
Det är en förvandling som man skulle önskat att inte bara jag hade fått uppleva, utan som för skärgårdens och skärvårdens skull hade varit värd en dokumentering. Tänk om den hade kunnat ske via Peter Gerdehags nästan strindbergskänsliga kameraobjektiv, och via hans av bondekärlek präglade sinne! Nu blir det en metamorfos, vars hela följd bara jag kommer att kunna spela upp och då blott för min inre syn. Där kan jag, när helst jag vill, följa den i hela dess längd och prakt så länge jag lever. Bra nog för mig, men jag skulle gärna ha velat dela med mig.
För mig som senior och Fredrik som konvalescent blev det hemförd med svävare och med Lasse Åman vid spakarna. Även det en upplevelse, nämligen av teknikens under och av utvecklingens gång. Den sida av utvecklingen som underlättar dagens skärboliv utan att skada dess landskap. En upplevelse som fick djup och persp ektiv genom att vi susade fram genom ett autentiskt och väl bevarat kulturlandskap. Det som vi for igenom i Kråkmarö och Kättilö . Det var dessa två byars isar som bar vår luftkudde. På stränderna syntes inga skrytbyggen eller andra av bratskulturens utlöpare från Stureplan. Ej heller fann vi flytande radhus förankrade över byarnas bottnar. Än så länge. De som hotar i den totalt okänsliga exploateringens penningskramlande namn.
Jag hoppas holländarna i fyrvaktarebostäderna på Häradskär fick sådan guidning, att de kunde uppleva inte bara isviddens skönhet utan även känna historiens vingslag och den kommande vårens förväntade ornitologiska högtid. Förmedlade fyren och stugorna budskapet om det skärgårdsbaserade arbetets eviga nödvändighet och heliga ande? Det hängde nog även på guidens kvalitet. Den kvalitet som borde gälla för alla skärgårdens utvecklingsområden. Den högsta!
Slut på reflexen om turism och utveckling med kultur eller ej . En utveckling som är beroende av överlevande skärbor eller ej och av en privat och kommunal planering med kultur och hyfs eller ej. Det som göms i snö---
Pelle på Grönsö.