En resa till Järnåldern. Arkeologiglimt (2)

Gräsmaröättlingen och arkeologiprofessorn emeritus Bo Gräslund har som pensionär använt sin vetenskapliga skolning och sitt akademiska skämtlynne till flera nöjsamma grävningar i andra ämnen än forntidens allvar. Han har bl a bevisat att Bo Baldersson i själva verket var ingen mindre än Sven Delblanc. Nu har han låtit en modern svensk möta vår järnålder i en konfrontation som sätter perspektiv på vår egen tid och på tidens gång.

Här kommer några urklipp ur en uppsats som publicerats i "Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar" I: Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, CVI, s. 21-32.

”--- Skulle en nutida människa som plötsligt flyttade tillbaka till järnåldern känna igen sig? Ja, ytligt sett var livet då inte så olikt det på landet för bara några generationer sedan.---Man kunde därför tycka att vår besökare skulle känt sig tillräckligt hemma för att kunna smälta in i gemenskapen och hjälpa till med enklare sysslor på gården. Men kulturkrocken blev hård. Det var som om han kommit till en annan planet.
Han stod helt handfallen när man bad honom göra upp eld. Och inte kunde han plöja med årder och oxe, inte gälla en tjurkalv, inte garva en kohud, ---- inte lägga ett agtak, inte yxa till en snygg bräda, inte flå en utter, inte tämja en jaktfalk. Inte bränna tjära. ---
Som stigbygeln inte var uppfunne n skulle han dråsa av hästen, och utan karta och kompass gick han vilse så fort han kom utanför byn. Och när han väl lyckats spänna pilbågen sköt han sig i foten. Byborna häpnade över att han förstod så litet om månens och stjärnornas gång, att han inte kunde förutspå vädret i övermorgon och att han saknade namn på det mesta som han mötte i naturen. Om läkande örter visste han inte mer än ett nyfött barn.
’Det enda i hans egen person som gjorde intryck på männen var blixtlåset i byxorna.
Själv hade han svårt at finna sig tillrätta. Sluringen (soppan/pg) kväljde honom, dricksvattnet luktade, det var gruskorn i gröten, mjödet gav honom huvudvärk, sänghalmen kliade, flugorna surrade, han fick röda bett runt midjan, naglarna blev långa och nattmörkret var svartare än svart. Vad han än företog sig stod småungar och glodde. Och om han skrämdes av tanken på varg och björn i skogen, var det inget mot hur han kände sig när byns gamla rynkiga prästinna prövande iakttog honom med sin kalla blick.
Han sökte tröst i sin kära mobil. Men ack, operatören saknade täckning och det enda han kunde stoppa kontakten till laddaren i var trynet på grisen.
Fast språket lät bekant på något vis förstod han i början bara några enkla interjektioner. Men efter hand gick det bättre. Att han då kom med närgångna frågor kunde man till nöds stå ut med som ett utslag av av dålig uppfostran. Men när han började predika om vikten av jämställdhet i hushållsarbetet, förbud mot barnarbete, pappaledighet, partnerskap för homosexuella, löneavtal för trälar, internationella fredssträvanden, vapenlicens för svärd och spjut, koppeltvång för hundar och de vilda pälsdjuren rättigheter, då bad värdfolket honom att dra ända in i blåsvara Nifelheim.---
Ibland kunde byborna inte undgå intrycket av begränsade förståndsfrågor. Vår man var nämligen pinsamt oförmögen att ordagrant återge ens en timmes berättelse han lyssnat på för bara någon vecka sedan.
Till råga på allt tycktes han leva utan kontakt med sina fränder för han hade inte en susning om sina nära släktingar i femte och sjätte led och han visste inte ens vad hans sysslingar och bryllingar hette.
Mest irriterande var nog ändå hans rastlöshet. Alltid måste han ha något att göra, och han hade knappt hört talas om ordet vänta. Han saknade helt den inre ro som kännetecknar en mogen och pålitlig människa.---
Inte underligt att värdfolket började viskande tala om att besökaren måtte komma från en hopplöst primitiv kultur.
Dessa korta scener från ett hastigt möte mellan nutid och förtid ger. Rätt lästa. Information om järnåldern som det skulle ta hela kapitel att uttrycka på vanligt sätt.---”

Bo Gräslund är ovan helt självsvåldigt citerad av hans kusin Pelle Gräslund.