Kättilöförbättring. En påminnelse om kvaliteter och orsaker.

Vid en försommarvandring över Kättilö häromsistens slogs jag av byns kända kvaliteter och att de sedan sist utvecklats. Den här gången betyder utveckling förbättring. Ibland betyder det som bekant motsatsen.
Som vanligt gläds besökare med skärvårdarens prisma i ögat över välhävdade åkersträckningar som skapar perspektiv och ljus i det sköna eklandskapet och vittnar om bofast bruk.
En positiv utveckling i år är att stora hagmarker blivit uppröjda till verkliga paradexempel på vad svensk hage är. Exemplet gör det förståeligt att hagen är vår mest älskade landskapstyp. Det brukar svenska folket säga år efter år, då det tillfrågas i attitydundersökningar.
Jag förstår verkligen att journalisten Tommy Hammarström, som växte upp i Valdemarsvik, greps av så stor förtjusning, när han härom året återsågs sin ungdoms utflykts- och campingö, Kättilö, att han skrev en översvallande artikel i Aftonbladet.
Han förstod att den bevarade skönheten berodde på att Jonas och Micca Andersson ville, kunde och fått möjlighet att hålla jordbruket och boskapsskötseln i gång. Det beror på att öns huvudägare, familjen von Grothusen varit klok nog att vilja hålla jordbruket i gång. Det beror även på att många generösa skärvårdare bland skärgårdens intressenter stöttat ägarens, arrendatorns och statens ambitioner att utveckla boskapsskötseln i moderna former. Utan bofasta och brukande skärbor och deras boskap utvecklas skärgården till djungel. Det är ingen positiv utveckling och innebär ingen återgång till något ursprungligt. Busken och djungeln kom till skärgården först då skärborna i sen tid flyttade bort.
Äng saknas däremot på Kättilö, för den blev åker under 1800-talet.
Hagen här, liksom på Kråkmarö lever och förbättras genom insatser av Jonas i Kättilö. Få brukare är så duktig på att restaurera och utveckla hagar som han. Det säger åtminstone länsstyrelsens expertis.
Äng kommer skärgårdsvännen snart få möjlighet att studera i praktutgåva på Harstenas slåtterholme Sandgärde. Även där har utvecklingen till stor del möjliggjorts av generösa och skärgårdsälskande s k utbor. De kan ses som en av grytsskärgårdens ’naturtillgångar’ Men utan brukande skärbor vore restaureringen meningslös.
Skärbornas och utbornas gemensamma insatser ger bidrag till utvecklingen av en varsam vård och förbättring av skärgårdslandskapet. Det borde kommun och turistföretagarna tacka för och ägna resultaten ömsint vård och omtänksam spridning. Inte rasera genom okänsliga bebyggelsekoncentrationer utan stil och kultur av det slag som somliga kallar för utveckling. Ordet då använt i kortsynt missuppfattning om vad som är vår skärgårds styrka och möjligheter i konkurrens med all annan skärgård. Det är kärleksfullt vårdad och förbättrad autenticitet!
Vad är det?
Det är ett av ursprunglighet karakteriserat kulturlandskap som våra företrädare skapat på geologins grund under sin kamp för tillvaron.
Valdemarsvik borde inte konkurrera med 200 mil annan svensk kust och skärgård om medborgarnas och turisternas gunst genom att göra som alla andra gör, vare sig det är i Västervik eller Stockholm. De som säger att vi ej får bli efter dessa orter i ”utvecklingen” av t ex betongbaserade, flytande radhus har missförstått vad progressiv marknadsföring är. Det är att taga tillvara och förbättra det vi har unika förutsättningar för, det som skiljer ut oss. Det är bl a bevarad och utvecklad autenticitet. Den kan ge oss och barnbarnen och skärgården en lysande framtid. Låt andra, som Olrog sa´,”---- göra som Svenssons gör!”
Pelle på Grönsö