Välsinnade besökare ökar glädjen på Grönsö (”Den vackraste ön”?) Vad är en horletta?

Vi har fått frågan om Peter Gerdehags film medfört störande invasioner?
Svaret är nej.
Däremot har vi mött åtskilliga engagerade, kultiverade, kunniga och intresserade besökare med stort intresse för vår skärvård och lust att lyssna. Det har värmt våra hjärtan av många skäl.
Filmen har tydligen appellerat till väl uppfostrade svenskar som anmält sin ankomst, så som vi lärt oss att sedvanan, stilen och hänsynen kräver, då man besökare andras hem. Medborgare som presenterat sig och haft med sig intressanta kunskaper, frågor och synpunkter.

I år har vi redan haft upp emot 200 besökare av denna kaliber. En av dem, som även är en av Gryts Skärvårdsförenings mest hängivna och engagerade medlemmar, är Lasse Edlund från Södra Finnö som presenterade 30 kamrater från Skogshögskolan för Grönsö och vice versa. Han bidrog till besökets kultiverade och glada stämning genom att kommentera och citera följande ur Hemsöborna.
Det är ett välkänt stycke av vår främste skildrare i romanens form av skärgårdslivet, August Strindberg. Jag gissar att fler än jag gläds vid återläsandet av hans friska prosa! Eller hur?:

Så här inledde Lasse, stående på Gastkullen på Måsse Bisks lilla grönsögård:

”I Hemsöborna låter Carlsson faga slåtterängarna, jämna ut mullvadshögarna, röja ur löv och fjolårsgräs och gödselvattna där han sått i frostfläckarna. Men när han fått bravera med sina nya metoder i ängsskötseln tar Strindbergs skönhetssinne över i den berömda slåtterskildringen.”
För så här skrev Strindberg:
”---Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor, och sida vid sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ut ur skogen och hagen: prästkrage och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla ängarnas gräs och halvgräs; det doftade sött som honung och kryddor, och bin och humlor flydde i svärmar…”

Vad är horletta frågde Lasse? Ingen visste. Han bifogade det latinska namnet Lithospermum arvense. En växt som även kallas sminkrot.. Därtill citerade han Linnés beskrivning av hur sminkroten kunde användas. Därmed förklarades kanske båda namnvarianterna?

:”---Under min resa iakttog jag , huruledes i Norrland, i synnerhet i Helsingland , behagsjuka flickor använde de färska, i vatten avsköljda rötterna af denna växt i stället för smink, och att de sålunda med en behaglig, röd färg målade sina ansikten, på det att de, knappt eftergifvande (= knappt underlägsna eller mindre sköna än /pg) rosor i ljufligaste fägring, skulle till sig locka och fängsla friares blickar.”

En kommentar från undertecknade ängsbrukare må vara tillåten. Den fenomenale iakttagarern Strindberg märkte hur den driftig Carlsson förändrade ängsbruket. I den traditionellt osådda och ogödslade ängen förbättrade han gräsväxten i frostfläckarna. Därmed kom Carlsson att deltaga i, och Strindberg att i litteraturen införa beskrivningen av , den process som blev ängens död, inte bara på Kymmendö.
Processen minskade skärgårdens blomsterprakt och förvandlade ängen antingen till betesmark (s k kulturbeten) eller, vid radikalare förbättring, till åker.
Gödning eliminerar nämligen den biologiska mångfaldens blomsterprakt, men både hömängd och bete blir bättre, liksom människornas materiella standard. Väl unt och bravo Carlsson. Dock må vi, nästan ett och ett halvt århundrade senare ha råd med en och annan mager och blommande äng i en tid med ändå krympande jordbruk. För våra sinnens skull och för skärvårdens. Eller för att minnet skall leva av våra föregångares villkor och värld.
Tack Lasse Edlund, en rationell skogskarl och samtidigt en skärvårdare med hjärta och bildning.
Det finns således ingen given motsättning mellan rationalitet och skärvård. Tvärtom. Skärvård är rationell. För alla utom kanske de kortsyntaste. De bekämpansvärda.
Pelle på Grönsö.