Sköna själars bekännelser och populistisk handlingsförlamning som glesbygdstragedi.

Elis Söderquist i Kråkmarö handredskapsfiskar med ålnypa. 

I dag (23/8) har media snuddat vid skärvårdens och skärgårdens betydelse utan att nämna ordet äganderätt eller förstå sambanden.

Maud Olofsson (C) och Peter Eriksson (MP) diskuterar glesbygdsproblem i Rapport. De är eniga om att landsbygdens avfolkning är en olycka och att landsbygdens folk borde får tillgodogöra sig sina naturtillgångar. Visserligen talar de om konstigheter som om just befolkningen i inre Norrland ägde skogsindustrin, vattenkraften  och gruvindustrin och som om de berövats avkastningen av denna sin ägda egendom. Det är ett ungefär lika irrelevant resonemang, som om vi i södra Sverige skulle kräva att vi ensamma finge del av inkomsterna från jordbruket i våra landskap. Den inkomsten skall förstås gå till dem som äger och driver jordbruken. De Norrlänningar som äger företag eller aktier i företag i Norrland får förstås dess utdelningar och vi alla som äger Vattenfall och LKAB tjänar på att dessa företag levererar utdelningar och skatter till den stat som vi är medborgare i. Lätt som en plätt att förstå.

Maud och Peter har dock helt rätt, när de säger att de som äger företag och naturtillgångar skall få behålla inkomsterna från dessa företag och tillgångar. Är företagen små ömmar dessa politiska höjdare särskilt för dem och pratar om deras stora betydelse för landets befolkning och ekonomi. Pratar!

Samtidigt läser jag i den utomordentliga tidskriften Fiskevård, som ges ut av Sveriges Fiskevattenägares Förbund en intervju med en känd och framgångsrik s k fiskeguide. Han bedriver en fiskeguidningsfirma som beskriver sin framgångsrika verksamhet i Sörmland, dels på privata inlandvatten, dels i skärgården. Företaget bedrivs i det senare fallet på annans fastighet utan att ersättning lämnas eller tillåtelse inhämtas. Att få kunder till även till hans lyxigaste variant av guidningsverksamheten  är inget problem. Problemet är att finna goda fiskevatten med stora och lockande gäddor på skärgårdens fria vatten. .

Guiden har nu faktiskt upptäckt att fiskevatten, där det råder fritt fiske saknar förvaltning och förvaltare och att gäddbeståndet följaktligen blivit lidande. Han har därför övergivit den förtjusning som han kände 1985, då skärgårdsfisket på privatägda fiskevatten blev fritt och gratis för alla som fiskade med spö. Guiden har äntligen insett det som vi andra förstod redan 1984 och som vi fick bekräftat 1985/86. Expropriationens resultat blev att förvaltningsintresset och fiskevårdsengagemanget hos ägarna i skärgården slocknade. Allmänningarnas tragedi infördes genom ett riksdagsbeslut.”Det alla brukar och ingen äger – det vårdas av ingen!” Vem vårdar en åker som andra skördar? Detta lider nu ironiskt nog guidningsföretagarens affärsverksamhet av. Han behöver väl skötta fiskevatten att bedriva sin verksamhet på. Den s k reformen var kanske inte någon reform utan en Pyrrhusseger?

I nästa andetag inser guiden att han har svurit i sportfiskarnas allra heligaste kyrka och påpekar snabbt att givetvis kan man inte återgå till att upprätthålla ägarnas rätt att disponera den fiskerätt som de ( i allmänhet hederligt skulle jag tro)  förvärvat och fortfarande är lagfarna ägare till. I princip. Det blev billigast så. För staten.

Den borgerliga regeringen och Maud Olofsson vill således att ägare och brukare av små företag och av naturresurser skall få tillgodogöra sig nyttan av sin egendom och sitt arbete – åtminstone i  Norrlands inland.  Att hon och den borgerliga regeringen skulle befria landet från en för alla parter olycklig, socialistisk expropriation av våra fiskevatten – det kommer inte i fråga.

Borgarna bekänner sig i princip till den marknadsekonomi och det privata företagande som är omöjligt utan äganderätt.  Men de har inte lagt två strån i kors för att eliminera en rättsskandal och en misshandel av en skärboende folkspillra längs våra kuster. De populistiska skälen är uppenbara. Enligt Sveriges Sportfiskare sportfiskar två millioner svenskar. Varför beröva dem en konfiskations-”reform” som givit dem gratis fiskerätt på andras egendom, när dessa andra blott kan svara för röster som räknas i tusental?

En oförklarad egendomlighet är, att fiskevattenägarna i alla insjövatten, utom de fem största insjöarna, har fått behålla sin fiskerätt okonfiskerad.  Mycket  riktigt har det i de mindre inlandsvattnen vuxit fram en livskraftig småindustri kring de fiskerätter som mot betalning kan hyras ut till fiskare. Som Sörmlandsguiden säger: ”Kunder saknas inte”. De kommer i verkligheten från hela Europa och de är beredda att betala bra för att få fiska på väl skötta, privata fiskevatten. De som finns i inlandet.  På dessa vatten fungera fiskeförvaltningen och fiskevården och där finns gäddor och nöjda kunder.

Precis samma småföretagsamhet skulle kunna bedrivas i skärgården, om den privata äganderätten till fisket ej vore konfiskerad och utsläckt liksom fiskevården.

Varför ger inte Maud det uppenbara stödet till en av Sveriges hårdast utsatta glesbygder, som är skärgården? Som sagt – populism är ledstjärnan.

Dessutom är skärgården ett mycket älskat landskap som inte kommer att kunna bevaras utan bofasta och brukande skärgårdsbor, som kan försörja sig själva. Det kan de sällan göra bara på sina landskapsvårdande kor och får. Skärbon har alltid behövt många näringar för att kunna överleva. Fisket har varit den viktigaste och kunde bli det igen, om den mot grundlagens anda stridande expropriationen av fiskerätten avvecklades. Tag mod till dig Maud. Lämna populismen och stå upp för äganderätten, rättvisan och skärgårdens småföretag, även i handling.

 Per Gräslund