Allemansrätten i mediadiskussionen

Prel. Manus t Arkipelgbloggen. Utkast III. 15.7.11.

Detta är en lång  blogg i tre delar som handlar om allemansrättsdiskussionen, Den första delen handlar om den egentliga allemansrätten, den andra om Srandskyddet och den tredje om Det Fria Handredskapsfisket. De kan läsass var för sig.

Per Gräslund.

Allemansrätt.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har reagerat mot överdrivet kommersiellt bruk av annans fastighet i allemansrättens namn. Naturvårdsverket har satt till en expertgrupp som skall se över allemansrätten - särskilt det kommersiella bruket. Det har uppkommit en välkommen debatt om det kommersiella utnyttjandet av allemansrätten. Den har blivit allt livligare sedan miljöljöminister Andreas Carlgren instämt i kritiken av det kommersiella bruket av ägarnas mark..

Debatten har utvidgats att gälla både den egentliga allemansrätten från 1940 i sig och även den sida av det s.k. ”allemansrättsliga komplexet” i vilket även strandskyddet ingår. Den tredje komponenten däremot, nämligen det fria handredskapsfisket, har hittills förbigåtts i debatten. Det är något som den engagerade skärvårdens företrädare måste reagera mot.

Först några ord om var man kan finna en del av debattinläggen.

På Svenska Dagbladet kan men söka efter följande inlägg som i huvudsak återfunnits på Brännpunkt:

14.7 Bör Allemansrätten begränsas?

13.7   ”Storskaligt nyttjande problemet”

13.7  ”Myt som strider mot miljöbalken”

13.7  ”Bestraffa inte naturturism”

12.7l ”Samtycke borde vara självklart”

907 ”Stukad allemansrätt slår fel”

23.06 ”Inte ok tjäna pengar på annans mark”

21.06 ”Allemansrätten har gått för långt”

19.06 Änglamark får inte bli oreglerad mardröm

Även i Sydsvenskan har pågått en debatt. Man kan slå på www.Sydsvenskan.se/Margareta Svenning

Inom Medborgarrörelsens (Gustaf Petréns skapelse)  har organiserats ett nätverk benämnt ”Rätt Strandskydd.” som samlar exempel och andra fakta samt debattinlägg. Gå in på:

www.MMR.se/Rätt Strandskydd.

Se separata inlägg om Strandskyddet och om Det Fria Handredskapsfisket  nedan.

Strandskyddet:

Sannolikt uppfattar de flesta medborgarna lättast det horribla i de regler som under det senaste decenniet införts för att utvidga allemansrätten på vanliga tomter och särskilt på sådana som omfattas av strandskydd. Rättsläget för en tomtägare har ändrats utan att allmänheten uppmärksammat det. Ej heller har den uppmärksammats i den grad som förändringens revolutionerande karaktär  borde ha föranlett.

Vi ser nu att vi omfattas av en ny definition av tomt och av hemfrid som få av oss torde acceptera, vare sig i vår roll som tomtägare eller som hänsynsfull och rörlig utnyttjare av allemansrätt.

Den nya tomtbegreppet har utformats med målsättningen att det vi ser som vår privata tomt  skall minskas ned till ca 2000 kvadratmeter oavsett storleken på den mark vi hederligt förvärvat och på sedvanlig sätt satt staket runt. Den del som överskrider ca 2000 kvm, betraktas i ökande grad som allemansrättslig mark..

Det kan  betyda att allmänheten har fritt tillträde och rätt till fri vistelse10 meter från husets vägg. Myndighetsföreträdare och politiker har betonat att i skärgården  räcker det med en privat zon om just tio meters bredd kring bostadshus. Vi äger fortfarande formellt även resten av tomten som ju är vår lagfarna fastighet, men där kan vi inte räkna med att äganderätten inkluderar  privat disposition, bestämmanderätt och hemfrid

Vidare får vi lära oss att tomtens brygga inte är vår privata, vad byggande och underhåll av den än kan ha kostat. Bryggor kan användas med allemansrätt av alla. Till den nya lärdomen hör även att tomtägare som  klipper gräset, röjer sly eller sätter ut trädgårdsmöbler på tomten utanför tvåtusenmeterszonen kan  åtalas.

Denna nya utveckling av tomtbegreppet har drabbat oss i tysthet utan den offentlighet som riksdagsbeslut och  politiska debatter eller åtminstone broschyrer från Naturvårdsverket brukar medföra. Saken blir inte bättre, ur principiell synpunkt, av att det förvisso kommer att ta viss tid att fostra om äldre generationer från hänsyn och respekt för ägande och hemfrid. Tomtägaren anses enligt den nya doktrinen således inte ha en på förvärvet baserad och självklar äganderätt utan påstås ha gjort ett intrång i en allemansrätt som utan grund påstås vara ursprunglig. Naturvårdsverket och en juridisk/politisk  elit avser att fostra svenska folket till att överge hänsynsfullhet till förmån för krav på allt mer utvidgad allemansrätt. Där man förr höll sig utanför grind och utom synhåll, där skall man nu kräva sin rätt. Varför skall vår uppskattade allmänningsrätt behöva råka ut för detta missbruk? Förstår inte propagandisterna att deras överdrifter kan bli ett hot mot allemansrätten?

Denna nya målsättning gör det viktigare än någonsin att allemansrättens rötter och tillkomsthistoria görs tydlig. Den mest kompletta genomgången av bakgrund och historia återfinns i Gunnar Wiktorssons avhandling om allemansrätten som Den Grundlagsskyddade Myten.

Den uppskattade och individuellt inriktade delen av det allemansrättsliga komplexet är sentida och kan tidsfästas till åren kring 1940. Varje historieinriktad folklivsforskare vet att det som då introducerades saknade motsvarighet i den ”urgamla sedvanerätt” som den politiska marknadsföringen hänvisade till. Det fanns en rätt att taga väg och det fanns lokala allmänningar, men det var något helt annat än det som infördes.Jag som är född 1926 kan intyga att allemansrätten ej fanns i skärgården under 1930-talet.

Det uttalade syftet 1940 var att inskränka äganderättens innehåll. Den senare är däremot ursprunglig genom att ha gamla  rötter  i det svenska rike som existerat i ca ett tusen år. I den oskiftade byn och stundom i socknar och härad fanns former för kollektivt bruk men kollektiven var begränsade och inom dem var ägarekretsens andelar privata. Formen var mycket lik ägandet i dagens bostadsrättsföreningar och det privata ägandet lika starkt. Sedvänjan och lagen stödde ägandet.

Hur äganderätten såg ut på stenåldern vet vi inte så mycket om, men det civiliserade samhällets ekonomiska och kulturella utveckling har haft äganderätten som ett viktigt fundament.Exempelvis konung Gustaf II ansåg att den skulle hållas i hävd på det att den "iduge" måtte få glädje av sin flit. En saning som behållit sin lödighet genom åren.

Det Fria Handredskapsfisket

Miljöministern har fått medhåll från åtskilliga debattörer, då han framhållit det orimliga i att utomstående skördar en markägares nyttigheter genom att bedriva kommersiell verksamhet på ägarens fastighet utan att fråga eller göra rätt för sig.Troligen håller majoriteten av svenska folket med Andreas Carlgren om att det är den lagfarne ägaren till marken som har rätt att skörda och inkassera vinsten av vad fastighetsägandet avkastar, vare sig det är säd, skog, flisråvara, gräs eller bär. Även inser de flesta nog att ägaren har  rätt att inkassera hyra och arrende från den som, efter överenskommelse, drar nytta av fastigheten och dess avkastning.

Egendomligt nog har inte miljöministern och ingen annan deltagare i debatten heller hittills tillämpat samma resonemang, när det gäller den fiskerätt, som i insjöar och på Ostkusten sedan urminnes tid är en del av ägarens fastighet. Genom att själv nyttiggöra sig den fisk som lever inom ägarens vattenområde och som blir hans, då han fångar den, får ägaren avkastning på sin fastighet på samma sätt som då han konsumerar eller säljer sin potatis eller sin skjutna harpalt. Fiskerätten är lika lagfaren som marken och stugan och är i skärgården traditionellt av större ekonomiskt värde än åker och äng. Framtidsvärdet av fiskerätten har, i fritidslivets era en hög ekonomisk  potential precis som jakträtten.

Ändå ingår en viktig del av fiskerätten på Ostkusten och i de fem största insjöarna bland de allemansrättsliga tillgångar som utan ersättning minskar ägarens rätt att disponera och vårda sin egendom. Lagen om detta är så ung som från 1985 och ger rätt till fritt handredskapsfiske inom annans ägda fiskerätt. Det är fråga om en defakto konfiskation av en del av ägarens  rätt till sitt ägande och till sitt näringsunderlag.

Ordet expropriation för att ej tala om ordet konfiskation kom ej till användning. Det lät snyggare att tala om att det gällde en sådan mindre inskränkning i ägarens förfogande som han hade att tåla. Basta! Fisket är således fortfarande privat men får brukas av hela världens befolkning. Det blev billigast så. Trixet  genomfördes mot lagrådets rekommendation och utan den i grundlagen föreskrivna expropriationsersättningen.

Likksom då¨det gäller den egentliga och ursprungliga allemansrättenfrån 1940 får frifisket brukas kommersiellt och ger fiskeentreprenörer som bedriver kommers på annans fastighet goda inkomster. Ägaren och  fiskevården blir utan resurser från denna kommers..

Utöver att lagstiftaren skadade ägaren och äganderätten skadade han även näringsmöjligheterna i skärgårdarnas glesbygder. Därtill bröt han enligt min mening mot den lagstiftning som råder i landet sedan vi inkorporerat den europeiska rätten som en del av vår rätt och sedan vi accepterat att den är överordnad annan svensk lag.

Till de mänskliga rättigheter som vi erkänt hör förvisso rätten att äga och att ej bli berövad det man förvärvat. Enligt europarätten kan allmänintresset  förvisso även nu  få inskränka ägarens rätt, men bara på vissa villkor. De är:

att ingen annan möjlighet finnes att tillgodose ett viktigt allmänt behov än expropriation,

att ägarens förlust är proportionerlig mot samhällets vinst och

att ägaren ersätts för liden skada.

Dessutom gäller så vitt jag förstår som allmän rättsregel att medborgarna skall behandlas lika inför lagen.

Hur det gick med principerna framgår av tillvägagångssättet, då frifisket infördes. Dessutom tillhandhåller verkligheten i Sverige ett jämförande praktikfall i form av ett nästan perfekt  kontrollerat socialt experiment, som belyser konfiskationens onödighet.

I de mindre sjöarna i t ex Östergötlands och Smålands inland fick jordbruksfastigheterna behålla även den fulla dispositionsrätten till sin fiskerätt. Där gäller ej lagen om fritt handredskapsfiske.

Där frodas nu en lokal fisketurism som bedrivs på turistföretagarnas egna eller arrenderade fiskevatten. Där vårdas fisket av ägare som har ett  företagsekonomiskt intresse av fiskevård. Där finner sportfiskarna fungerande service och fiske till rimliga kostnader.

”Experimentet” visar att expropriationen på Ostkusten var dels onödig, dels oproportionerlig. Därtill innebar den att skärgårdens ägare behandlades sämre än inlandets. Ingen likhet inför lagen.

Om det finns något område som skulle behövt det tillskott i form av fisketurism på lokalbefolkningens villkor, så var det ostkustens svårartade avfolkningsbygder. Ägandet ger möjlighet att reglera fiskeuttaget och att investera i anläggningar och åtgärder med hopp om att själv få skörda resultatet av sin företagsamhet. Fritt handredskapsfisket omöjliggör en sådan privatekonomisk satsning. Vem vill sätta potatis, om vem som helst får ta upp den? Fiskevatten kräver vård precis som potatisåkern.

Med det fia handredskapsfisket introducerades i stället på politisk väg det som kallas ”Allmänningarnas tragedi” i Sverige. Det betyder att det som alla brukar och ingen äger det vårdas av ingen. Paradexemplet, i all sin bedrövlighet är vad som hände med det till synes oändliga torskbeståndet utanför Kanadas ostkust. Det fiskades bort för över tjugo år sedan. Alla fiskare hade fri tillgång. Torsken har ännu ej återkommit. Torskens öden i Östersjön och Nordsjön känner vi alla, liksom skälen. Ett viktigt är överfiskning på allmänningsvatten.

2009 års nobelpristagare i ekonomi. Elinor Ostrom, har visat att den bästa boten mot allmänningarnas tragedi är en organisation som exakt motsvarar de svenska byalag och samfällighetsföreningar som oftast har förvaltat byarnas fiskerätt och ännu ofta gör det på Ostkusten. Detsamma gäller i stor sett i sportfiskets uppskattade Åland.  Det hade varit klokt att lära av Elinor i stället för att slå sönder resterna av vårt inhemska,  fungerande brukningssystem. Det som ännu i anpassad form fungerar i insjöarnas fiskevårdsföreningar.

Vi som bryr oss om att vårda vår skärgård protesterar mot att vi utsatts för detta maktmissbruk och beklagar att det delvis skett i den av alla uppskattade, individuella allemansrättens namn.

Per Gräslund.