Löfsveds Posttur. Märklighet nr 3. Samma ägare sedan Gustaf Vasas tid.

Göran Löfsved besökte två byar på sin posttur där många ägares släkt  bevisligen brukat, ägt och bott i fem hundra år och kanske i de sju hundra år som gått sedan de första nybyggarna kom till ytterskärgården. Vilka kan de vara och vad är det för märkligt med det?

Det kan finnas någon mer by i Gryt med lika långa brukare/ägarelängder, men jag känner bara till Gräsmarö och Harstena, där samma släkter som på Gustav Vasas tid drev skärbruk där fortfarande är representerade som ägare. För att ge företeelsen ett par ansikten kan jag för Gräsmarös del välja Jenny Gräslund och i Harstena Niklas Persson. Båda är i dag återflyttade till släktens alltid delägda ellelr delbrukade by.

Det är inte helt unikt i vårt lugna och från både krigiska och fredliga invasioner och andra revolutioner befriade land, men ovanligt är det förvisso.

Hur kan det komma sig?

Det finns många faktorer som samverkat. Den märkligaste kanske är att kontinuiteten till någon del är Gustav Vasas eller kanske rättare Nils Dackes förtjänst. Gustav hade mycket att göra med grytsborna och hans maktutövning var ofta hårdhänt. 1543  var det nära ögat att upprorsmannen och smålänningen Nils Dacke hade tagit över tronen. Då ändrade kungen ton mot grytsborna och bad dem ödmjukt om hjälp. Han skrev helt plötsligt med socker i bläcket till våra förfäder att ”ni som alltid varit mig så hulda och trogna” skall få rätt att i evig tid sitta säkra på edra små hemman om ni hjälper mig mot ”det småländska sällskapet.” Det löftet tog skärborna i Gryt fasta på. Varje gång Sverige böt kung eller drottning så fick de genom sin riksdagsman eller häradshövding nästa regent att bekräfta Gustav Vasas evighetslöfte. Det gjorde de till och med i skriftlig form. Avtalen finns bevarade i våra färnämliga arkiv. Skärborna i Östergötland fick således en särskild rätt till sina hemman,  en bördsrätt kallades det. Det betydde att de kunde sitta lika säkra och med lagfart på sina hemman, som om de ägt dem. Ägare var egentligen i Harstenas fall staten eller som man sade Kronan. Brukarna fick lagfart på sina hemman och kunde även sälja och köpa dem om bara släkten fick första chansen och hemmanen inte sålde till adeln utan till annan skärbo. Oftast gick de vidare genom arv. I Gräsmarö skänkte kronan bort hemmanet till adeln på herrgårdar som Fredriksnäs i Gryt och senare Herrborum i St Anna men även gentemot adelns hade Gustav Vasa stärkt skärbornas besittningsrätt. Skärgårdens egen tingsrätt Hammarkinds skärtingsrätt hjälpte skärborna att försvara denna rätt. Det klarade vår släkts ägande, när en Gyllenstierna försökte vräka en av mina bråkiga förfäder. Rätten hänvisade till Gustav Vasas löfte och dömde till vår fördel. Märkligheten belyser att Sverige haft en ovanlig fri bondeklass. Det gäller även andra områden än Gryts. En frihet som var och ännu delvis är ovanlig både söder och öster om Sverige och i stora delar av världen där olika former av feodalt förtryck var och är spritt. En frihet som delvis förklarar demokratins tidiga framgång även på riksplanet  i Sverige.

Harstenabornas äganderätt blev definitiv i mitten av 1700-talet och gräsmaröborna friköpte hemmanet från adeln 1831. Redan under 1700-talets krisår, efter karl XII:s förluster hade man insett att jorden skötes bäst, om äganderätten är fullständig och stark. 

Det finns mycket som man kan få anledning reflektera över vid  en posttur eller guidad tur i Gryt!

Pelle Gräslund på Grönsö