Löfsveds Posttur. Märklighet nr 8.

 EN SKÄRGÅRD SOM BESKRIVITS SOM AUTENTISK DÄR MÅNGA HAR FÖRSTÅTT ATT SKÄRVÅRD ÄR ETT EGENINTRESSE OCH ICKE SÅ FÅ ATT DET ÄR ETT SAMHÄLLSINTRESSE.

Den som först skrev om värdet av att vara autentisk är förvisso inte jag utan förre chefen för Östergötlands Museum i Linköping. Han hette Gunnar Lindqvist och lanserade tanken i museets förnämliga bok ÖSTERGÖTLANDS SKÄRGÅRD. Den kom ut 1993 och gav en mängd intressanta beskrivningar  av denna skärgårds  verkligheter. Så här skrev han bl a i sitt företal: ”Den östgötska skärgården har en autenticitet, som är större än någon annan svensk skärgård. Den har varken fyllts med små byssor som längs norrlandskusten, eleganta sommarhus eller villor som i Stockholms skärgård  eller omfattande båthamnar och stugbyar som på västkusten.---”

I hans skildring är autentisk inte ett skrytord utan innebär ett konstaterande av bevarad egen stil. Ingen förolämpning av andras stilar men ett urskiljande faktum.  Enligt min mening en stark konkurrensfördel, om dess vårdare förstår att taga den till vara.

Fakta om strändernas autenticitet konstaterade jag redan i den förra Märkligheten med nr 7. Jag vill stanna upp här för att försöka analysera dess grund och dess spår i verkligheten. Min källa är erfarenhet av eget engagemang i skärgården, Det har jag råkat få  som ättling till skärbor, barn till ägare och så småningom själv ägare och tillika forskare och skribent i skärgårdens kultur. Jag skriver således i högsta grad i eget intresse eller egen sak. Kanske med den specifikationen att intresset inte är vinstintresset hos en affärsman eller placerare, roller som jag även prövat i mitt liv, men inte behövt blanda in skärgården i. Det har jag sluppit eftersom jag skaffat mig tillgång till andra födkrokar och antagligen knappast hade klarat skärboföretagarens hedervärda men hårda överlevnadsvillkor.

Jag skrev i Nr 7 om den stil som fanns bland ett gäng s k utboägare i Gryts skärgård, då jag var ung.  Dess karakteristika var engagemang i och kärlek till skärgårdens kultur och natur, Därtill både vilja och resurser att göra insatser för bådadera.

Avsatte dessa ”mjuka värden” några spår? Jag tror det. 

Bevarat skärbruk har jag nämnt i 7:an vilket betydde samspel med brukande skärbor.

I samarbete med några av dessa startades Gryts Skärvårdsförening som ett forum för att stödja skärgårdslandskapets vård och kvalitativa utveckling samt de bofastas näringsverksamhet.

Behovet av ekonomiska resurer, om hag- och  ängslandskapet skulle kunna räddas blev snart uppenbara. Lars Gräslund på Grönsö insåg att hans besparingar kunde komma till nytta och donerade dem till Världsnturfonden,WWF, där de blev grundplåten i en Skärvårdsfond och fick professionell förvaltning. Östergötlands landshövdingar har ställt upp och hjälpt till.

Med fondens privata insatser blev det möjligt att locka fram även statliga anslag till just grytsskärgårdens fromma. Det första stora projektet blev det s k Betesprojektet inom norra Gryts Skärgård. I samabete med tre större ägare och deras arrendatorer byggdes nya och praktiska lagårdar på Kättilö, Fångö och  Gräsmarö. Tillgången till betesdjur och vettiga arbetsförhållanden för brukarna ökade. Skärgårdens igenbuskning kunde minskas. Det kan i stor skala bara ske med hjälp av betesdjur.  Under projektets gång uppkom nya penningbehov och då anslöt sig praktiskt taget alla de utombys boende ägarna i skärgården genom finansiella insatser till WWF:s Skärvårdsfond och till  projektet.  Givetvis var projektet beroende ej blott av Skärvårsfonden, ägarna och brukarna utan i hög grad av att det finns  statliga stöd av olika slag för skärvård i skilda former. Så sköt t ex Naturvårdsverket till ett ansenligt belopp utöver de normala jordbruksstöden.  DE senare finns därför att skattebetalarna finner det lika naturligt att samhället stöder jordbrukslandskapet som Kungsträdgården i Stockholm och Karl Johans parken i Norrköping. Allt beror på opinioner med förnuft och hjärta.

Nu pågår ett liknande samarbetsprojekt mellan finansiärerna Staten representerad av Länsstyrelsen i Östergötland och Skärvårdsfonden, WWF. Det gäller upprustningen av ängsholmen Sandgärdet i Harstena by. Givetvis ingår ägaren  som är harstenaborna representerade av sin Samfällighetsförening. De bidrar med skogsinkomster till projektet. Det är Samfällighetsföreningen som ersatt det gamla bylaget som tidigare administrerade byns alla samfällda ägor. Byn är som bekant i alla väsentliga avseenden oskidftad, vilket i sig är en unik märklighet.

Inte förvånande är väl att Peter Gerdehags  TV-dokumentär ”Den vackraste Ön”  kommit till med  skärvårdens och skärvårdsfondens engagemang.

Min förhoppning är givetvis att dessa exempel på samspel mellan ägare, brukare, finansiärer och myndigheter skall utvecklas och fortsätta till skärgårdens fromma. Utan sådant samspel tro inte jag att skärgården går till mötes sin bästa tid. Vi skärvårdare som är medborgare följer givetvis de beslut som vårt demokratiska samhälle och dess organ ålägger oss. Jag tror dock att samspelet aldrig bli riktigt konstruktivt om inte samarbetet vilar även på en ömsesidig respekt från båda sidor för motpartens argument, kreativitet och värderingar. Vi inom skärvården känner  t ex på oss, att vår länsstyrelse inser värdet av vårt engagemang och arbete. Därför går samarbetet som regel mycket bra.

För den lokala utvecklingen av skärgården är det av yttersta vikt att samma slag av förståelse upprätthålles mellan dem som styr vår skärgårds planering och utveckling och oss som på olika sätt är verksamma i och försöker hålla liv i skärgården. Vi gör det till vinnande av egen fördel men även till det allmännas fördel.

En besvärande faktor är den brist på respekt för ägarna och deras insatser som plötsligt har uppdagats via en smygande omläggning av allemansrätten i kommersialiserande riktning, t ex inom fisketurismen. Ett annat oroande inslag är det hårdnande intrånget i tomtägarens dispositionsrätt till sin tomt. Ett myndighetsstyrt intrång som även minskar ägarens rätt till hemfrid. Detta maskeras av behovet av strandkydd. Ett sådant finns förvisso, men sker det i  överdrivna former och till synes i form av systematiska försök att förkväva äganderätten, tror jag att det viktiga strandskyddet kan bli hotat  av en revolterande opinion. Känner sig ägarna sakna allt förtroende eller känner de sig rent av misshandlade blir de i vilket fall inte den dynamiska tillgång för natur och kultur som engagerade ägare vars insatser uppskattas till sitt rätta värd kan vara. För att citera Kung Gustav III från ett brev skrivet på Drottningholm under 1780-talet:”Äganderätten må hållas i helgd, på det att den iduge skall kunna få lön för sin möda.” Tesen innehåller en högst mänsklig sanning bortom alla ideologier..  Det tycker

Pelle på Grönsö

 PS, Postturen snuddar vid Sandgärdet.