Hur sköter man en äng?

 Foto Peter Gerdehag. Baksida av boken Kråkmaröborna.

Ängshöet på väg till sin lada eller skulle. En återupplivning  på Grönsö för skoj och för det sköna hölasskluckets skull.

Jag har fått förfrågnigar om jag kunde leverera en beskrivning av hur man sköter en äng. Här följer en  beskrivning av  hur harstenaborna skötte sin ängsmark på slåtterholmen Sandgärdet. Det är ett oauktoriserat utdrag ur ett dokumentationsarbete som pågår inom Länsstyrelsens och Världsnaturfondens WWF:s Skävårdsfonds restautereringsprojekt avseende  harstenaholmen Sandgärdet. Dokumentationen är ett utkast och är ej  beslutad som underlag för skötseln av Sandgärdet. Tills vidare får texten således stå för mig.

Detta utdrag innehåller ej illustrationer och foton.

Denna blogg är lång och rekommender bara till  den sonm har tid och stort intresse för skärgårdsängen och skärgårdslansskapet. De hör ihop.

 (Ängen som en del av Harstenabornas näringsunderlag.)

---------

Våra östgötska skärgårdars och Harstenas viktigaste näringtillgång var alltid fisken, och den viktigaste och än i dag naturligaste näringsgrenen i skärgården är fisket. Men sjön och stranden gav även tillgång till musslor, säl och sjöfågel d v s till jaktbart byte. Samtidigt var det under naturahushållningens tid svårt att klara familjernas behov utan kor och andra kreatur. Då blev betesmarken och hagen tidigt viktiga och vid bistrare klimat även ängen som gav vinterfoder i form av löv och hö. Jordbruket har nog alltid funnits i Harstena men det har varit ett oansenligt spadbruk. Den begränsade tillgången på åkerjord och säd  kompenserades av att skärborna kunde byta till sig säd mot fisk. En tunna saltströmming gav vid byte två tunnor råg. Därmed har vi definierat Harstenas huvudnäringar. Skogens förråd av ved, slöjd- och byggnadsvirke samt av bär, nötter och frukter gav givetvis även tidiga och viktiga tillskott till överlevnaden. Hela detta spektrum av näringar och tillgångar kan man studera på Sandgärdet. I denna dokumentation kommer vi ej att behandla fiske och jakt.

Ängsbruket gav hö, löv  och bete.

Ängens viktigaste funktion är således att ge vinterfoder till gårdens kreatur. Det har ansetts att behovet av att hålla kreaturen i lagårdar och stall uppkom under järnålderns kalla vintrar. Under tidigare epoker kunde kor och kreatur beta ute året runt. Med hänsyn till att övervattensdelen av dagens skärgård, geologiskt sett, är så ung har den alltid karakteriserats av ängsbruket.

Ängen hörde liksom åkern normalt till byarnas inhägnade s k inägor. Hagen däremot, som gav djuren sommarbete hörde till utmarken. I Sandgärdet var gränsen mellan äng och beteshage dock omarkerad. Inga stängsel behövdes. Före slåttern betade korna på andra öar som Hässelöna och Liksholmen . Efter slåttern fick de simma över till Sandgärdet och beta av både ängs- ochbetesmark samt de privatbrukade skogsskiftena, d v s hela ön betades utom åkertäpporna som omgavs av gärdesgårdar.

På hemön Harstena fanns däremot gärdesgårdar som skiljde in- och utägor åt.

Ytterligt ett stängsel fanns dock på Sandgärdet. Det var på holmens sydvästra udde mot de smala sunden kring Risholmen. Där gick bygränsen mot Kråkmarö och dess ängs- och betesholme Grönsö. Dit eller därifrån kunde kor annars simma eller vada. Sådana strövtåg medförde stor risk för endera byns höskörd och för grannsämjan. Gärdesgården där behövs än i dag, om frid skall råda mellan byarna[1]. 

 Ängsbrukets arbetsmoment och årsvarv.

Vinterarbete

Albert Wester som tillsammans med systern Selma ägde och brukade en tolftedel berättade 1950 om ängsbruket i Harstena och dess årsrytm.

Ett arbete som måste och kunde göras varje år i övergången mellan vinter och vår var att ”slå ut” de komockor eller ”retter” som korna lämnat i ängsmarken under föregående sensommars och hösts efterbete. Gjorde man ej det, så växte det en slags övergött gräs i komockan, som korna under den följande sommaren inte ville beta. Därtill försvårades slåtterkarlens och hans räfserskas arbeten om retterna låg kvar..

Utspridningen av ” koretterna” var ett s k hoparbete som bymannen samlade bylaget till om våren, när vädret var tjänligt. Byns ’delar’  måste deltaga med arbetskraft i proportion till delens storlek. Den som  försummade hoparbetet fick betala böter eller s k ”restantier” till bykassan.

1939 fick John Svensson betala ”restantier” (böter) med 75 öre för att han uteblivit med en man vid röjning på bytomten, Elis Harder fick samma år betala 75 öre för  att han uteblivit med en man vid utslagning av ”koretterna”  samt 1.50 kr för att ha uteblivit med två man vid grävning av snö i utfallsdiket och l:- kr för att ha uteblivit med två man vid omhackning (vändning) av hö.

Som redskap vid utslagning av koretterna användes  spikkrattor. Det var grova krattor med stomme av trä och med  räfsepinnarna bestående av grov spik som var slagna genom tvärträet. De skarpa spetsarna var kapade.

Vårens röjning

Vårbruket i ängen benämnes i litteraturen fagning. Det är en  gotländsk term som vunnit spridning i riksspråket. I Östergötlands skärgård är termen ”röjning” och den uttalas med kraftigt tungrots-r.

Det var ett hoparbete som byman kallade till i april eller maj innan örter och gräs kommit för långt i växten men helst sedan marken och löven ändå torkat upp.

Röjningsarbetet bestod i att vid behov hålla efter busk och sly där slåttern skulle gå fram, men även i de delar av gräsmarken som ej slogs utan enbart betades,

Ett särskilt arbetsmoment bestod i att sprida ut ”klörbankarna” vid flacka och gräsbevuxna stränder. Klör är det lokala namnet för blåstång. Om höst och vår drev stormarna upp klöret i stora bankar längs stränderna. Fick de ligga kvar kunde motsvarande områden ej skördas eller ge bete. Klöret spreds därför ut och gav då näring åt strandfloran. Särskilt eftertraktat var sältingsgräset som korna gillade för sältans skull. Paul Bengtsson i Harstena beskrev arbetet så här: ”Vi pete kring klöret långs strännera”. Redskapet var en högaffel med tre tinner eller en grep, minns Rune Svensson.

På övrig slåttermark samlade man ihop nedfallna grenar och ris , vilket allt brändes liksom det sly och de ”strättor” ( kvarstående vedartade örter) som höggs med yxa eller lie. På slätterna behövde man sällan räfsa bort löv, eftersom träden där var få. I lövskogen dominerade  hassel och  al, vars löv kunde ligga kvar, då de multnade fort. Om det på sina håll samlades mycket eklöv kunde de räfsas bort, eftersom de kunde hindra gräsväxten och blandas in i höskörden.

Röjningen på Sandgärdet var dock ganska lätt och snabbt utförd. I en utpräglad ekäng som på Grönsö var röjningsarbetet mycket mera arbetskrävande genom den omfattande lövräfsningen.

Buskning och gallring

Mer genomgripande buskning hörde även till de hoparbeten som bystämman vid behov beslutade om. I de bevarade protokollen från åren 1922.-1957 kan man utläsa attbuskning beslutade ungefär vart femte år. Enligt muntlig uppgift skedde gemensam buskning och gallring ofta på hösten.

På de privat disponerade tallskogslotterna som återfanns på bergen och den stenigare moränen och som även kunde innehålla inslag av ek, al och annan lövskog skulle varje ägare sköta sin buskning och röjning  t ex efter egna avverkningar. Även inom dessa, för privat skogsbruk disponerade lotterna ingick marken med sin gräs- och lövväxt i det gemensamma betesbruket. Bystämmorna påminde därför även om denna privata och enskilt utförda röjningsplikt

Utebliven buskning av egna skogslotter nämns ej bland besluten. Däremot förekommer att besluten upprepades med kort intervall, vilket tyder på att de ej alltid genomfördes omgående.

Gallringen av hasselbuskarna skedde om hösten och företogs ej varje år. Denna gallring var nödvändig för att hasseln ej skulle växa ut över ängs- och betesmarken men sannolikt även för nötskördens skull.

Slåttern

Sandgärdesslåttern var det största av byns hoparbeten och sysselsatte som mest samtidigt över 50 personer. Hälften slåtterkarlar och hälften kvinnor. Det var ett hårt arbete och innebar en lång arbetsdag med liar och räfsor. Det var  samtidigt en högtid och en skördefest. När byns eget folk ej räckte till fylldes luckorna på med folk från grannbyarna. De lejdes ej in utan de bjöds in som till fest. Sandgärdesslåttern var välkänd  och det var en heder att bli inbjuden. Liknande lika  stora slåttersamlingar i byar som Kråkmarö eller Gräsmarö kallades för markalas. Även den lilla Grönsöslåttern blev känd och lockade folk. Kanske berodde  Sandgärdesslåtterns ryktbarhet i min ungdom delvis på att det var den sista stora i skärgården. (Bild x av slåtterlag). Skärgårdens första kända romanförfattare, Mathilda Lönnberg  skildrade redan på 1880-talet Sandgärdeslåttern som en av skärgårdens stora och festliga begivenheter, då hon var sommargåst på Kättilö och bland annat skrev romanen  ”Grufblomstret” från Fångö Gruva.

Det var byman som kallade till slåtter och andra hoparbeten. Givetvis rådgjorde han med byns mest erfarna karlar. Som regel var höskallrans skallra torr och skramlig under första eller andra veckan i juli. Det var ett tecken på att slåttertiden var inne. I den tätt samlade byn var det lätt att sända bud om slåtterdag och tid. Ibland kunde dagen få ändras, om det blev regn, men som regel rådde ostkustens försommartorka en bit in i juli.

Man ville gärna börja tidigt på morgonen, medan det fanns kvar dagg i gräset och liarna skar skarpt. I äldre tider gjorde detta att man började slåttern i kvällsdaggen och att åtminstone det yngre slåtterfolket lekte och dansade samt sov över under bar himmel. Då blev det lätt att börja när solen gick upp kanske vid tretiden.  De år jag var med och slog på Sandgärde, tror jag inte att vi började förrän mellan klockan 5 och 6.

Under morgonens arbetspass skulle både tolftedelar och sextondelar ställa upp med var sina två slåtterkarlar och två räfserskor.  Det blev totalt 56 personer eller 28 par med lie och räfsa. 12  par kom från tolftedelarna och 16 från sextondelarna  Efter halva dagen slapp sextondedelarna undan med ett par per del, varvid den halvgårdens styrka sjönk till 8 par. Då minskade hela arbetsstyrkan till 40 personer. Vid dagens slut hade varje tolftedel gjort två dagsverken för varje slåtterpar, medan varje sextondel hade fullgjort  ett och ett halft dagsverke med sina par. Arbetsinsatsen stämde med delarnas storlek och rättvisa var skipad. Inom de tolfte- eller sextondels gårdsdelar som var uppdelade på flera ägare t ex två 24-, eller 32-ondelar fick man inbördes enas om arbetsinsatsens fördelning enligt s amma rättvisemodell. 

Slåttern började med de s k  förhuggarslagen på den stora slätten i norr. Slåtterlaget ställde upp vid strandens västra del. Bymannen ledde den sneda svinfylkingen av karlar och räfserskor från sin plats i spetsen för laget. Han lämnade efter sig den mej som låg längst till vänster i lagets rörelseriktning.  När han gått igång föll nästa slåtterkarl på  med sin lie, jagande i hälarna på bymannen.  Så växte antalet mejar mot höger upp till som mest 28 stycken i bredd.

Laget avverkade samtidigt cirka 60 meters ängsbredd.  Frontlinjen av svängande liar riktades in mot hasselskogen i söder och styrkans högra flygel strök utefter de tallar och den stenigare mark som markerade förhuggarslagens gräns mot tallskogens betesmark i väster. (Se karta bild x). Väster om denna gräns slog man ej. Där var skogsbetesmark eller om man så vill hagmark. När laget var framme vid hasselskogen vände man och gjorde ännu en 60 meters attack på ängsgräset. I äldre tider slog man gemensamt ända bort mot Nedre Täpporna samt i ängsmarken mellan Övre och Nedre täpporna. Det hö som åtminstone i yngre tider slogs på täpporna  skördades och ägdes av respektive täppas ägare. De år då jag var med slog vi nog knappast mer än 100 – 120 meters  meters bredd öster om förhuggarslagen  och gick således ej in med slaget mellan täpporna. Sannolikt koncentrerde vi oss till de gödslade delarna av den norra slätten. Att man lämnade en del gräs i kanterna av slaget medförde ingen definitiv förlust, eftersom det kunde öka mängden bete.

Hälften av slåtterlaget var således män och hälften kvinnor såvida ej någon pojke fick ta en räfserskas plats. Det fick både jag och min bror Lasse göra första gången vi deltog. Blandningen av män och kvinnor bidrog till arbetsdagens spänning och festlighet.

Slåtterkarlarna hade dagen innan slipat sina liar och sett över orv och lieblad, dragit till lieringarna och prövat liens rätta vinkel mot orvet och eggens ställning mot marken. Ofta hade man två liar med sig.

Skärgårdsbon använde samma slags orv och samma teknik vid ängsslåttern, som då han mejade säd. Se bilderna  x och x. Det betydde en hopkrupen ställning som gav kraft år svingen. Bild nr x

S k hackslåtter med mer upprätt kroppsställning och höliar med långa s k skjärtorv, av det slag som förekom på sina håll i landet, fanns ej i vår skärgård[6].

Räfserskornas räfsor var av den enkla mellansvenska typen.  Bild x. En och annan räfsepinne av ek eller ask behövde kanske bytas före Sandgärdesslåttern men räfsorna hade oftast blivit översedda under vinterns slöjdkvällar.

Slåtterkarlarna använde under senare tid köpta brynen pressade av slipmassa. I äldre tid var slipstickorna av hård och ibland sjödränkt ek. De kallades hener och när de användes kallades det att hene. Därigenom fick man bort råeggen och bevarade skärpan. Se bild x.

Skicklig hantering av slipsten och hen underlättade arbetet och gav prestige. När slåtterlaget stannade upp för att hene uppstod ett rytmiskt och metallisk mångklang från tjoget liar.

Var gräset tjockt lämnade varje lie en tjock sträng av gräs i mejens vänstra kant. Den tog räfserskan hand om och slog ut till lagom tjocklek och bredd till ett brede, så att gräset kunde torka till hö. Var gräset mycket tunt drog räfserskan ihop gräset till bredor, så att de få och torra stråna ej skulle försvinna in i grässtubben. I skuggan t ex under hasselbuskarna ( hääslera) kunde hon dra ut gräset  mot soligare marker, där det torkade bättre.

Under arbetets gång stannade laget upp då och då för att hene. Då fick man samtidigt en vilopaus, en pipa rök  och även tid att prata en stund. Kommentarerna kunde gälla skärpan i lien, bristen på dagg, eller hömängden  och rasten kunde även användas till att skoja med räfserskorna eller pika någon vars mej inte såg  bra ut, Kanske hade en nybörjare eller lat dräng inte hållit till ordentligt med lien mot marken eller ej tagit ut slagen till förväntad bredd. Tonen kunde vara rå men hjärtlig.

Kaffepauser eller andra dryckespauser ingick i rutinen. För allt tungt och svettdrivande arbete, särskilt under stekande sol, är pausen en viktig del av arbetet.

När någon i laget tyckte att det var dags för kaffepaus kunde det hända att han, under det han vilade med henen, vädrade i luften och undrade om bara han kände kaffedoften. Han antog att det var ”Söredskärringa” som kokade kaffe. Hon hörde till obebodda Sandgärdets mytiska och permanenta innevånare. En som man skulle passas sig för att reta.. Ofta nog föll maningen i god jord för den framfördes inte i otid. En paus kunde även uppstå då den tunga lyftstenen på slätten passerades av slaget.[7]

Middasrasten inföll när den norra slätten var klar. I samband med den var det dags för byns karlar att prova krafterna på Lyftstenen som låg under en av slättens fristående ekar.

Vid middagsrasten bjöds inbjudet slåtterfolk på matsäck av bästa märke under matalarna eller i ökorna som var förtöjda där. På många håll sparades inte på brännvin och öl. Slåtterfesten, bild x,  hade börjat och arbetet efter matrasten fortsatte förvisso men påverkades både av tröttheten och intaget av starka och livande drycker. Dagen övergick succesivt i ett festligare skede som kanske inte alltid var till fördel för arbetets intensitet..

Dock berättades om den inbjudne slåtterkarlen och f d gruvarbetaren Anders Petter Edlund  från Kråkmarö, som var känd för sin styrka och bredden på sin mej, att han slog lika bra hela dagen, trots att han tagit 14 supar. Berättaren avslutade historien med på pekandet att brännvinet på den tiden var svagare än nu. Festen fortsatte under kvällen sedan man kommit hem till byn.

Efter middagsrasten delade sig slåtterlaget i två delar. Det ena gänget fortsatte mot söder och Sandkroksslätten efter att ha passerat en mycket smal öppen kjusa mellan de jättelika hasselsnåren  i Lårkjusan mellan Habacken ochLabacken. (Se karta) Ibland, särskilt vid torrår, kunde slåttern gå in under hääslera för att slå det skuggfoder som klarat sig undan torkan och solen. Skuggfodret var mindre värt än det som vuxit i solen, men under torrår hade nöden ingen lag. Vid planeringen av ängen och placeringen av kvarstående träd och buskar gällde det att variera soliga och skuggiga partier för att ha foder  både normalt soliga år och torrår. 

Det andra gänget vände mot väster och gick ned mot Västra Slätten som även nåddes genom en smal korridor mellan hääslera norr om Söredsklinten. Västra slätten breddade sig ned mot Bafiskebuktens strand  och stränderna vid denna bukt bar frodigt gräs och sältingsgräs som kunde skördas dels söderut ned mot Söred, dels norrut mot Höberget och udden Bucklasse I min tid, och så vitt bekant i mannaminne,  hade marken i Söred inte skördats och hållits öppen som äng. Korna betade där gärna, varvid det rikliga beståndet av ramslök till en böjan dock gav oönskad löksmak åt mjölken. 

Årets kanske hårdaste arbetsdag förenades således med fest, lek och dans. Det var en ganska vis arbetsordning i det hårda grovarbetets och de långa arbetsdagarnas och veckornas tid. Ingen utomstående eller arbetsgivare behövde rynka på näsan över denna ordning som gällde mellan fria skärbor som var sina egna herrar och, om än i samspel, var och en ansvarade för sin egna gårdsdelars skötsel och sina egna familjers försörjningar. 

Om slåtterkarlens arbete säger Sven Barthel i sin bok om Harstena:

”Detta att slå är det grannaste arbete en karl kan utföra, ett kraftigt och harmoniskt utnyttjande av varje lem och muskel i kroppen. Lien är lantbrukets vackraste  redskap, enkelt och raffinerat, en uppenbarelse avändamålsenlighetens fulländade och flärdfria skönhet. Ett som klumpigt hanterad är motsträvigt, tungt, tröttande. Men som skickligt fört, väl balanserat, lugnt och rytmiskt svingat själv gör hälften av arbetet, tack vare sin form, sin svikt, sin mellan stålet och orvet rätt avvägda tyngd.”Se billd x.

Själv minns jag hur min bror Lasse och jag försökte efterlikna en liens mästare som Evert Magnusson i Harstena. Han som gick fram med lien i perfekt balans och rytm nästan som i  dans.Bild x. På prins Wilhelms film har hela slåtterlaget fallit in i samma rytm till vilken prinsen passat in Sven Erik Larssons musik. En perfekt illustration av det Barthel skildrar.

För mig illustrerar filmbilderna även bredden i skärkarlens yrkeskunnande och den stora bristen på enformigt slit. Fiskaren och jägarens liv var hans och det var i sig omväxlande men därtill behärskade han stora delar av bondens och sjömannens yrkeskunskaper. Det hörde även till arbetet att sälja sina produkter i hemlagade fjärdingar som hölls samman av band gjorda av hasselspröt från Sandgärdet.

Ett tungt och farofyllt liv med få garantier – ja visst. Men ensidig grottekvarn – ingalunda. 

Det framgår ej av byprotokollen om någon någonsin försummade sin arbetsinsats vid slåttern. När man tog hjälp från andra byar ingick maten i betalningen men åtminstone i senare tid även någon eller några riksdaler.

Hötillverkning, delning och hemtransport.

När det slagna  gräset ”legat på  slaget” en eller annan dag var det dags för slåtterlaget att fara till Sandgärdet för att ”hacka ut” höet d v s att vända det, så att det torkade bättre. Det kunde bli flera turer, om torkvädret var dåligt, Var det gott kunde hötorkningen gå fort. Om det inte skulle ha torkat ordentligt, innan det delades och forslades hem till byn, så lades det på tork på bergen runt stugorna i byn. Byordningen förbjöd däremot att man torkade hö på gräsmarken och därigenom kanske störde återväxten där, det s k nygroet.

När höet var torrt var det dags att fara till Sandgärdet igen för att dela höet och forsla det hem till byn.

Höet räfsades samman i strängar, ”ströjor”,  och bars ihop till stora slätten där det lades i vålmar som här kallas såtar.  Varje såte mättes av bymannen. Till sin hjälp hade han en mätsticka. Den var uppmärkt dels vid fyra kvarters längd, d v s till en full aln, dels vid fem kvarters längd. Den kortare längden användes vid mätning på Sandgärdet och den längre vid mätning av såtarna hemma på Harstenaön.[8]. Med den i handen placerad vid rätt mätmärke vräkte sig byman över såten. När hans sticka precis nådde marken på andra sidan såten, så var den rätt packad och av rätt storlek.  För rättvisans skull skedde fördelningen av såtarna bland delägarna därtill genom lottning.

På varannan såte satte byman t ex en alkvist och på varannan en hasselkvist. Därigenom blev höskörden först fördelad på de två halvgårdarna tolftedelarna och sextondelarna som skulle ha lika mycket hö vardera.

Därefter lottades inom halvgårdarna. För fördelningen inom de sex tolftedelarna valde dessas ägare var sitt väl igenkänt märke eller lott. Det kunde vara en sten, en hundloka eller en barkbit. Alla lotterna blandades t ex i ett förkläde och fördelades på de sex första såtarna av någon som ej visste vems lott som var vems. De sex delägarna tog hand om sina såtar och bar dem till sin båt.

Om flera ägare fanns inom tolftedelen så fick fördelningen fortsätta enligt samma rättvisesystem inom delen. Mellan och inom de åtta sextondelarna skedde lottning på samma sätt.

Bärredskapen var antingen hävlor eller hörep. Hävlorna var två smäckra, väl hyvlade och separata  granspiror, på vilka höet lastades. Hävlorna hölls samman av höet och av bärarnas armar och bildade en effektiv bår. Om bärarna orkade kunde hävlorna stickas in under hela såten som bildade lass och bars i väg. Lossningen bestod i att hävlorna drogs fram under lasset. Enkelt och effektivt.

Hörepet var en sju-åtta meters, ”tolvgarns”, hamplina som lades ut på marken dubbel. I bukten mitt på linan var fäst en klave av böjd ek. När hörepet lagts ut dubbelt på marken och en lämplig börda eller ”byle” hö lastats på repen, så stacks repens fria ändar över bylan och träddes igenom klaven på andra sidan högen , så att det bildades en rännsnara runt hölasten. Bäraren drog ihop snaran hårt och tog tag i klave och rep, så att snaran låstes, varpå han svängde upp hela bylan på axlarna. Eventuellt fick han en smula hjälp med lyftet. Därefter kunde bäraren med sviktande ben starta vägen mot båten. Ekipaget liknade en vandrande höstack, under vilken bärarens fötter och ben kunde anas.

Utlastningen kunde ske vid Höberget på öns västra sida, där  tilläggsmöjligheterna var bättre än vid matalarna i öster  men både bärväg och roddväg längre.

Transporterna hem till byn skedde med varje gårds storöka. Under en tid fanns även en samägd hööka i byn. I senare tid genom bogsering med gårdens tändkuledrivna skötbåt. Då kunde även den kofärja som ägdes av en bybo användas som höpråm. Under roddens tid var man förstås beroende av vind och sjögång  och kunde i bästa fall ta hjälp av ett segel. Vid hård motvind fick frakten vänta.

Hemma i byn vidtog nytt bärande upp till lagårdarna för slutlig befordran av höet  till varje gårdsdels höskulle, där höet skulle trampas och åtminstone i senare tid saltas. Bild x.

Antalet arbetstimmar och centiliter svett per kilo hö kan man bara ana.

Vissa moment av höskörden kan studeras på Prins Wilhelms Harstenafilm.

Lövhackning i äng och betesmark..

Sedan höskörden var avklarad och särskilt om höskörden var mager hände det att man hackade löv (hamlade)  på Sandgärdet. Även det skulle ske gemensamt. I byordningen från 1840 läser man i den sjätte paragrafen:”---

6:to Löfbrått, Äppel-, Ållon och Nötplockning jämte grässkärande och Enebärsslående får ingen enskild nyttja på samfälld mark.---” Löfbrått betyder hamling. All lösvskog var gemensam varhelst den växte, även på de privata tallskogslotterna.

Fortfarande finner man träd, särskilt stora ekar, på ön som varit utsatta för lövhackning. Av bestämmelsen framgår att även vildaplarna var gemensamma och skördades, liksom att man samlade ollon till svinen. På andra öar hade även oxelns bär skördats. Allt detta visar hur  samlarekonomin varade långt in i åkerbrukstidens sekler. Ängens leverans av löv anses av fornforskare ha föregått dess leveranser av hö. Löv var lättare att skörda än hö med järnålderns knivar och skäror[9]. Lien lär inte ha utvecklats till full funktion i dagens form förrän under medeltidens början. I Harstena by lär den således alltid ha funnits. 

Enbär slogs ned från buskarna med spön samlades ochanvändes till enbärsdricka.

Vasskörd

Den vass som växte vid en viss strand fick skördas av den som ett aktuellt år hade fiskerätten till fjällfiske vid stranden i fråga. Metoden minskade risken för konflikt mellan fisket och vasskörden. Vassen bands i kärvar som torkades och användes som kreatursfoder på vintern.

Vasskörd i större skala förekom i Harstena ännu  under andra världskriget t ex i den stora vassen i hemöns båtsvik.

 Pelle på Grönsö