Ängen är åkerns moder

Vårröjning (fagning) i Grönsö äng. Foto: Peter Gerdehag

Ängen var åkerns moder på två sätt. Den ursprungliga betydelsen var en gång självklar. Så inte i dag, då svenskarnas avstånd till jorden och boskapen blivit större än avståndet till turistmålet Seychellerna eller TV-målet Arktis. Så långt är det att moder och barn blandas samman och åker ofta kallas äng.

Ängen födde åkern genom att ängsbruket gav boskapen vinterfoder i form av hö och löv. Vinterstallade djur gav gödsel. Gödseln gjorde åkern fruktbar. Utan äng och boskap upphörde åkern att producera säd, rovor och potatis. Ängen var åkerns moder.

En annan innebörd kunde uttrycket få om man betänker att nästan all den åker som nyodlades togs upp i ängen. Efter det grässvålen flåtts av samt stubbar, sten och buskar brutits upp blev ängen åker.

Utanför de gärdesgårdar som omgav äng och åker låg hagmarken som i skärgården oftast omärkligt övergick i skogen. Betesmarker, ängar och åkrar var jordbrukets och boskapsskötselns sammanlänkande grundförutsättningar.

Åkern har brukats med årder, plog samt harv och vält. Dess skörd kom ur såskäppans utsäde. I skördetiden gick kvinnorna fram över kornåkern med sina skäror. När sädeslien ersatte skäran tog männen kvinnornas plats. I sen tid kunde åkern tidvis ligga i vall med klöver och timotej. I dag ligger många åkrar obrukade. I bästa fall som öppen betesvall. I sämsta fall som buskage eller skogsmark. Men den odlade åkern finns där och den skarpögde ser diket runt kanterna. Förfädernas odlargärning borde hedras genom att låta deras med stor möda uppbrutna åkrar få behålla sitt namn även i vanhävdens tid. Därmed inget ont sagt om åkerns moder.

Ängens marker var inte utsatt för spett, spade och plog men även ängen var en kulturprodukt som skapats av foderfångst, lövhackning och bete. Ängsskötseln följde lika fasta och årtidsbundna traditioner som åkerbruket.

Om våren röjdes "strättor och sly" samt grenar och löv till gräsväxtens fromma och slåtterkarlarnas bekvämlighet. Tången i de s k klörbankarna längs ängsholmarnas grunda stränder spreds ut och förra höstens komockor slogs sönder. Förvuxna hasselbuskar hade glesats ur under vintern och kanske höggs ett eller annat lövträd bort, där solljuset behövde en glänta för att komma in i ängen och minska mängden "skuggfoder". Ängen skulle ha en blandning av skugga och ljus. Då gav den hö både torra och blöta somrar.

In i juli hade gräset vuxit färdigt. Då kom slåtterfolket parvis till ängen. Slåtterkarlen med sina nyslipade liar, sina "hener" eller strykstickor av hårt trä eller slipmassa och sina extra lieringar och kilar i reserv, ifall lie och orv ville skiljas åt. Räfserskorna kom med sina nypinnade räfsor sedan de ställt matsäckskorg och dricksflaskor i skuggan vid "matalarna" eller i ökans framkista. Där fanns kanske även en brännvinsflaska vars elixir kunde hålla karlarna igång i svettigt långa slag ända fram mot arbetsdagens slut.

När höet torkat på slaget och lagts i såtar var det dags att forsla hem fodret. På öar utan hästar eller oxar bars höet i hörep på axlarna av gubbar som såg ut som vandrande vålmar eller på två hävlor eller granstänger som bildade bår mellan två karlar.

När gräset efter ett par veckor vuxit till sig, kom korna in från hagen för att beta. Om sensommaren avslutades ängsåret med att man hackade löv eller hamlade lövträden. Lövkvistarna bands i kärvar med en lövvidja som band. Kärvarna fick torka mot gärdesgårdar och bodväggar. De räknades i tjog och lades på skullen eller i loggolven för vinterns behov. Bäst gillade djuren lind, ask och al men även björk och ek hamlades. Träden kunde hamlas med en sex/sju års mellanrum. Lövskogen fick en karakteristisk form på kuppen. Spåren syns än i pinjeartade ekar, ljusstaksliknande björkar och månggrenade lindar. Man hackade löv ej blott i ängen utan även i hagen och skogen.

Hagen var betesmarken men i skärgården var även skogen betesmark och gränsen mellan hage och skog var flytande. Det var hagen, ängen och åkern som gav skärgårdslandskapet dess ljusa lätthet och omväxling. Men åkern är inte äng och ängen är inte hage. Låt oss minnas skillnaden och ge var och en dess rätta namn. Och låt oss bevara dem och ljuset över öarna.