Henrik Ekman om ängen

Elin räfsar eklöv på Grönsö. Foto: Peter Gerdehag

Ängen och skärvården                                                                         050717/pg

Reflexioner vid läsning av Henrik Ekmans "De sista ängarna"[1].

Henrik Ekman ger i sin skrift information om jordbrukslandskapets utveckling sedd från hans utkikspunkt i storgodset Bjärka Säby. Han gör det via överdådiga bilder och en lättläst, kringsynt och intelligent text.

Ingen "borde få" ägna sig åt landskapsvård eller dess specialitet skärvård utan att ha "tenterats" på denna bok. 

Här kommer några nedslag ur texten som förhoppningsvis kan inspirera alla engagerade skärvårdare att taga del av skriften i dess helhet.

Följande är utdrag ur hans bok.

Sid 49 ff

Numera kan ordet äng beteckna vad som helst som är öppet och grönt. Jag tror till och med att gula rapsfält, ängarnas raka motsats, fått epitetet i margarinreklamen. En äng är ogödslad, opbesprutad och oerhört artrik. Ett rapsfält är genomgödslat, välbesprutat och renons på det mesta utom raps och rapsbaggar.

Naturligtvis är det ingen slump när reklammakarna tar ängen till hjälp. Äng är ett ord med extremt positiv laddning. "Kom över ängarna", sjunger Evert Taube i Pierina, och vi vill bara följa med. "Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar i en tyllgardin", diktar Mats Paulsson. Visst är det inbjudande.

Det är musik i ordet och så blir det kanske med företeelser som vi har glädje och nytta av.  Skörden av råg och potatis var förstås viktig den också men inte förknippad med fest på samma sätt som ängsslåttern. Diktare och målare har väl mera sällan ägnat spannmål och rotfrukter sin skaparglöd. Annat är det med ängen. Carl Larsson berättar i en bok att Zorn en gång frågade honom om han visste något vackrare än en blommande äng. "Jag blev honom svaret skyldig."

Hos ängen förenades ekonomisk nytta med sinnligt behag. Och det var tillåtet att njuta av prakten. Slåttergillena blev genuina fester både för att de markerade inledningen på skördetiden och för att omständigheterna var så sköna - sommar, värme, fågelsång, blomsterprakt och inte minst ljuvliga dofter.

I dag är ängen själva symbolen för intåget i sommaren, utan att vi kanske tänker på det. Biskop Israel Kolmodin sägs ha skrivit Den blomstertid nu kommer inspirerad av ett prästänge vid Hånger på Gotland. Kanske är det en myt men jag vill gärna tro på den.

Sid 52 ff

Århundradena efter Kristi födelse skedde en övergång till kallare och fuktigare klimat. Det gjorde att boskapen måste stå i stall över vintern. Fördelen blev att man kunde taga hand om all gödsel, nackdelen förstås att man måste samla tillräckligt med foder för att föda djuren vintern igenom. Vid den här tiden växte de permanenta åkrarna fram[2] samtidigt som särskilda marker avsattes för att producera det nödvändiga fodret.

Ängen och åkern hägnade man in, det var inägomarken, medan djuren betade på utmarken, skogen och hagmarken utanför staketet. Det anses vara böndernas behov av samarbete kring ängsslåttern och byggandet av gärdesgårdar som gav upphov till byväsendet.

Det ständiga skördandet av hö följt av bete tärde naturligtvis på ängarnas näringskapital. Stallgödseln räckte bara till åkern. Sättet att kompensera förlusten i ängarna var 

därför att ta hjälp av buskar och träd. Med sina djupa rötter kunde de hämta upp ny näring ur marken. Den kom sedan örter och gräs till godo genom lövfallet, men också genom att bönderna röjde och gallrade. När de bortröjda trädens rötter förmultnade frigjordes ny näring som ökade höskörden.

Med åren blev det ändå en magrare miljö och det märktes på floran. De saftiga växter som bonden ville ha till foder gick tillbaka. I deras ställe kom småväxta arter, rikare på lignin och kiselsyra än protein. Raka motsatsen till vad en ko önskar äta. I boken Ängar från 1988 av Urban Ekstam med flera citeras en iakttagelse från mitten av 1700-talet hur det klagas allmänt på ängarnas försvagande. Där man 40  år tidigare bärgat 20 lass hö fick man nu knappt 10.

Å andra sidan var det denna process som bäddade för ängens oerhörda artrikedom, den biologiska mångfald som vi idag vill rädda. På en kvadratmeter ogödslad äng kan det finnas så mycket som ett femtiotal örter och gräsarter.

Så fort man gödslar en äng försvinner den magra markens växter och ersätts av ett fåtal kväveälskande arter med maskrosen i spetsen.  Min käre far som älskar gräsmattor och hatar maskrosor lyssnade tyvärr på dåliga trädgårdsrådgivare och skapade år efter år en idealisk miljö just för släktet Taraxacum i gräsmattan. Samtidigt saknades de helt i hagen intill. Där frodades i stället gullvivorna som konkurrerats ut i vår gräsmatta...

Sid 180 ff

(Här skildrar Henrik Ekman skogarnas förändringar och därmed hagarnas och betesmarkernas på Bjärka Säby. Hans skildring gäller dock delvid i princip för hela vårt land)

De finaste ekhagarna är alltjämt bevarade, deras framtid ter sig rentav ljusare än för tjugo år sedan i kraft av de riktade stöden till naturbetesmark med höga naturvärden. Göttorps storäng är en sådan hage, hem för den starkt hotade dårgräsfjärilen. I kanten av hagen buktar sig grusvägen fram mellan Göttorp och Hållingstorp. För 150 år sedan var alltsammans en enda stor slåtteräng. För 100 år sedan hade ängen blivit en beteshage, delad av den väg som Ivar Insulander byggde med sprängsten från åkern. Ännu för 50 år sedan öppnade sig landskapet lika leende på båda sidor vägen. Då slutade arrendatorn i Göttorp och betet öster om vägen planterades igen. Idag kantas vägen där av en mörkgrön vägg medan korna alltjämnt betar bland ekarna på andra sidan.

Kontrasten kunde inte vara större.-------------

Rutger Sernander[3] såg tidigt vart det moderna skogsbruket var på väg. Så här sade han 1917 i ett föredrag , återgivet i boken Hundra år i skogen:

"Inga kommer under de närmaste framtiden att i så hög grad förändra Sveriges ursprungliga natur, att i så eminent grad ingripa i densamma som , som skogsmännen. Med kulturskogen följer radikal omskapning av den ursprungliga växt- och djurvärlden, de flesta arter försvinner eller minskar betydligt, medan några få triviala arter tilltaga i frekvens."

Professorn fortsätter med att beskriva den sydsvenska kulturgranskogen med sitt "fruktansvärt risiga och mörka inre" där man endast krypande kan ta sig fram och där ej ett strå sticker upp över de barravfall som täcker marken. Den svenska naturen blir i grunden förändrad.

"Vi skola ej göra oss några illusioner att i framtidens kulturlövskogar få se marken blåna av sippor och lysa gula av gullvivor eller att i kulturbarrskogen få vandra fram över en mjuk, smaragdgrön av linneor genomvävd mossmatta. Lövängens underbara prakt är förbi och och furuskogens pelarhallar tillhör vår historia. För sena tiders barn blir hjortronmyren i vildmarken med spovar och tranor en märkvärdig saga."

Med undantag för tranorna - som ökar enormt - tycker jag han träffar rätt i det mesta.(Säger Henrik Ekman i sin bok)

PG:s kommentar:

Det är ovanstående utveckling som vi inte vill se i skärgården och som vi undvikit t. ex på Grönsö och Gräsmarö. Receptet heter skärvård. Henrik Ekman säger samtidigt (tröstande) som han sörjer lövängs- och haglandskapet att vissa drag i landskapet som bondelandskapet trängde bort, nu kan komma igen i skogen. Det gäller tranor och korpar t ex och det gäller drag i naturen som återgår till tiden före Kristi födelse d v s före de fasta åkrarnas tid och före lövängarnas höproduktion . Då anmärker jag att vår skärgård aldrig varit järnåldersvildmark utan kom upp ur havet under hagmarks- och lövängstiden.  När skärgården buskar igen och blir vildmark inträder den i ett stadium som den tidigare aldrig gått igenom. Skärgården har alltid varit ett kulturlandskap, d v s alltid brukats av människor och deras boskap. Skärvården kan upprätthålla detta evigt brukade övervatten landskap och bevara innebörden i det vackra ordet och i den väldoftande företeelsen äng.

Grönsö, Gryt, Per Gräslund

[1] "De sista ängarna: röster från ett landskap i förändring" av Henrik Ekman. ISBN: 9789146204954

År 2004 Wahlström & Widstrand

[2] Tidigare flyttades åkrarna när skörden blev mager enligt svedjebrukets metod.

[3] Berömd skogs- och landskapsforskare som var verksam under 1900-talets början..