Fiskeföretagande på annans fastighet utan lov. Är det ok jordbruksministern?.

Fiskevattnen är skärgårdsbons viktigste "åker" - viktigare än rågåkern. "Handredskapsfiske typ äldre. Bild ur Kråkmröborna.

Regeringens fiskelagsutredning kommer snart att lämna sitt förslag till ny fiskelag. En sådan behövs.  Problemen är många. Både fiskevården, fiskenäringen och fiskerätten behöver en stabilare juridisk grund. Redan den 2 maj 2008  noterade dock redaktör Lasse Söderman i denna tidning egendomligheter i direktiven. Jordbruksminister Eskil Erlandsson förbisåg i dessa  en av den rådande situationens mest betänkliga brister. Han tyckte inte att något behövde göras för att reglera en ökande kommersiell exploatering av andra medborgares fastigheter. En märklig bondeattityd.

Vad menar jag? Gäller inte allemansrätten? År inte handredskapsfisket fritt?  Jo visst.

Den allemansrätt som på basis av en urgammal, blygsam och hänsynsfull rätt för enskilda att taga väg tillkom i sin moderna form omkring 1940. Inte genom  lagstiftning. Snarare genom Naturvårdsverkets broschyrer.  Denna rätt är praktisk, förankrad och  uppskattad av de flesta av oss, när det gäller dess privata och hänsynsfulla form. Kommersiell exploatering var ej målet. Nu ökar den allemansrättsliga kommersen. Det inskränker utrymmet för den private medborgarens egna naturupplevelse och hotar allemansrättens legitimitet.

Det fria handredskapsfisket är ingen allemansrätt och har ingen lång historia. Det beslutades 1985 av riksdagen. Avsikten sades dock ej vara att lägga grunden till en kommersiell exploatering av andras fiskeägor. Kommersen startade emellertid i välorganiserad stordrift redan under lagens första sommar. Ledande var leverantörer till Paris restauranger med gäddfärsbullar på matsedeln. Nu har exploateringen tagit fast form och fått storartade proportioner.

En hel kår av fiskeguider rapporteras göra sig goda inkomster inte minst i Stockholms skärgård. Ägarna till campinganläggningar längs ostkusten ser uthyrning av båtar och fiskeutrustning samt anvisning av fiskeställen på privata frifiskevatten som en viktig del av sin verksamhet. Rapporter dugger sedan 1945 in om systematiskt storfiske  av gädda som rensas, fileas och fryses för hemtransport till trakter, där gäddfilé är högt prissatt. 

Dessa verksamheter utövas  på annans fastighet. Detta bekymrar inte Eskil Erlandsson.

Varför bekymrar det mig? Fisket  sker ju inom lagens ram!

Därför att gädd- och fjällfiskeägorna, trots det fria handredskapsfisket, fortfarande är privata, så som de varit sedan medeltiden i de gamla svenska landskapen. För att slippa betala den ersättning som grundlagen föreskriver, då en  ägarens dispositionsrätt avsevärt inskränkes betalades ingen expropriationsersättning 1985.. Lagrådets rekommendation i den riktningen negligerades. Det blev billigare att låta ägarna förbli ägare men kräva att de skulle tåla att ägorna fick brukas av alla utan ägarens tillstånd eller inflytande på hur fisket bedrivs och utan ersättning. Om frifiskaren kommer först till en fiskeplats får ägaren vända.

Fiskeägorna på ostkusten var och är således ännu lika lagfarna och ägda på samma grundvillkor som skärgårdsfastigheternas övriga beståndsdelar t ex tomt, stuga, åker och skog. Det bör påminnas om att fiskeägorna alltid varit en viktigare del av skärgårdens hemman än åker och skog. Det som berövades ägare och brukare var den del av fiskeägorna som i dag har störst framtidspotential. Handredskapsfisket  är det fiske som  lämpar sig bäst som underlag för ägarens eller brukarens turistfiskenäring. Det exklusiva ägandets ekonomiska värde av  skärbons viktigaste ”åker” konfiskerades.  

Situationen blir särskilt grotesk, när andra medborgare bedriver kommersiell verksamhet på skärgårdsbons ärvda respektive hederligt köpta fastighet. Eskil Erlandsson ansåg  för ett år sedan er att detta är helt i sin ordning. Borgerlig politik?

Mig bekymrar situationen dessutom:

Därför att den kan leda till kaos, om erfarna turistföretagarna har rätt i att vi kan vänta oss en anstormning av internationella fisketurister till skärgården.

Därför att ägarnas intresse för en alltmer behövlig fiskevård undergrävs.

Därför att det mot rättsmedvetandet stridande  kommersiella  exploaterandet av andras ägor leder till osämja och konflikter i skärgården.

Därför att de bofasta ägarna och brukarna i skärgårdens glesbygd verkligen skulle behöva alla de möjligheter till inkomster som deras ägda och/eller brukade hemman kan ge.

Och allt detta helt i onödan.   Hurså?

Därför att samtidigt som detta pågått i skärgården så har det utvecklats ett förnämligt turistfiske både i det svenska fastlandets smärre sjöar och i Ålands skärgård.. På båda ställen lever det gamla svenska, privata ägandet av fiskeägor kvar. På båda ställena sköts fiskevården bättre än på frifiskevattnen. Turistfiskenäringen sköts där i trevliga och fridsamma former och kunderna är både nöjda och betalningsvilliga. Givetvis skulle en lika god utveckling kunna försiggå t ex i Östergötlands skärgård som i Östergötlands skogsland. I den senare glesbygden blomstrar turistfiskeföretagen och drar pengar och liv till bygden.

Situationen är vidare helt onödig, därför att skärgårdsborna i Östergötlands och Kalmar län redan 1999 lagt fram konkreta planer på hur ett välordnat turistfiske skulle kunna utvecklas i skärgården på den privata äganderättens grund. Förslaget har tagit särskild hänsyn till turistfiskarenas önskemål om att stora fiskevatten skulle ställas till deras förfogande. Förslaget anammades inte av riksdagen under socialdemokratisk tid. Sportfiskarenas Riksförbund tror att 1985 års lag var en stor seger och vill inte deltaga i en reformering inom den privata äganderättens ram, när det gäller skärgården. Ingen skulle dock, enligt min mening, tjäna mer på 1999 års förslag än de engagerade sportfiskarena.  Enskilda sportfiskare intygar att man gärna betalar för sitt fiske i skärgården, så som man gör överallt annars. Eskil Erlandsson och Alliansen vill inte ens se vårt förslag utrett, nu när fiskelagen ses över. Men sannolikt skriver han under på att skärgården skall leva! Av vad?

I stora delar av världen har man insett att fritt fiske kan medföra tragedier. Islänningarna såg tidigt hur basen för deras fiskenäring höll på att bli  undergrävd av andra länders yrkesmässiga frifiskare. Det internationella frifisket kring Island förbjöds.

För nära 20 år sedan lyckades de internationella fiskeflottorna fiska bort torskbeståndet utanför Nordamerikas ostkust. Torsken har inte återkommit. Där var fisket fritt. 

Torsken i Skagerack och i Östersjön har hotats av överfiske.

Dessa förut otänkbara bravader väckte många till insikt.

Exemplen är vitt skilda, men alla är varianter på samma fenomen.

Den nyttighet som  alla brukar men ingen äger den vårdas av ingen. Det är definitionen på ”Allmänningarnas Tragedi”.

Genom olika åtgärder försöker man nu ute i världen eliminera denna tragedi. På sina håll privatiserar man till och med fisket i väl definierade rutor i oceanen.

I Sverige eliminerade vi 1985 en förvaltningsmodell för fisket i skärgården som fungerat sedan medeltiden och som visat sig vara utvecklingsbar i modern tid. Varför skall en borgerlig regering glömma att det privata ägandet och förvaltandet visat sig vara ett av de viktigaste fundamenten för vårt näringsliv och därmed för vårt välstånd.  När och varför upphörde de borgliga partiernas tilltro till det privata ansvarets och ägandets betydelse för livet i en demokrati?

Kan vi hoppas att Eskil Erlandsson tar sitt förnuft till fånga när han fått tid att begrunda vad en ny fiskelag borde betyda för turistfiskenäringen, för skärgårdarna och för äganderätten?

Om inte.

Kommer han i konsekvensens namn att införa fritt handredskapsfiske även i fastlandsböndernas smärre sjöar. Och varför inte införa fri småviltsjakt på privata jaktmarker?

Per Gräslund, Ordförande i Gryts Skärvårdsförening.  

(7795 tecken inklusive blanksteg)

Läs mer om skärgården i www.Arkipelagbloggen.se