Varför försöka bruka 50 hektar som sommarnöje?

OM SKÄRGÅRDSFILMENS HUVUDPERSON, GRÖNSÖ

Varför försöka bruka 50 hektar som sommarnöje?

Som framgått i avsnittet om hur Grönsö blev familjen Gräslunds så köptes Grönsö ursprungligen motvilligt och ur pappas synpunkt som en nödåtgärd,, då ingen skärbo ville köpa. Min bror Lasse och jag som var 10-11 år var mer oreserverat förtjusta.

Vid den auktion då gården således 1937 fanns blott två spekulanter. Pappa och en annan direktör. Familjens ekonomi hade egentligen inte utrymme för köpet, trots att priset, med dagens mått mätt, ter sig väldigt lågt. Köpeskillingen fick lånas upp. 

Pappa och mamma var helt eniga om att gården med marker och vattenägor så långt möjligt skulle brukas som tidigare och att bebyggelsen skulle behållas och vårdas samt att inga avstyckningar eller nybyggen skulle ske trots propåer och den ekonomiska lättnad som kunde ha uppstått. Det krävde respekten för föregångarnas verk och kärleken till skärgårdens kultur. Den som även format natur och landskap.

Hela familjens engagemang blev snart mycket stort och medvetet. Till detta bidrog samarbetet med grannfamiljen Kjellström. De levde på enkla vanor, ¾ hektar åker, en ko, en gris, ett tjog höns, några kaniner och fiske samt dagsverken, en mager tillvaro och en som vi pojkar lärde oss mycket av – om livets olika villkor  och om skärbruket. Eftersom Kjellströms inte ägde någon motorbåt förrän de allra sista åren så lärde vi oss även mycket om ett vardagsliv vid åror och under sprisegel,

Bakgrunden till ovanstående var pappa Helges  medvetna inställning till livet och till den skärgårdsbygd där han och hans släkt hade sina rötter. Mamma Karin medförde i boet ett skärgårdsintresse från uppväxten i Göteborg och i hennes mammas fattiga Bohuslän. Därtill hade hon ett natur- och kulturintresse som säkert stöttats av den kulturellt ambitiösa flickskolemiljö, där hon och hennes systrar fått sin skolning, Det kunde hon tacka sin duktiga mamma , min kära mormor, Alma för.  Den  före detta getapigan från Orust hade ambitioner och en beundransvärd företagsamhet.

Pappa hade ett mycket medvetet samhällsintresse och var infostrad i skärgårdskulturen av sin pappa, min farfar Albert, som var född på Gräsmarö och som blev släktgårdens siste infödde ägare, ehuru han, liksom sina två bröder, tidigt lämnade skärbruket för andra banor, Han tillbringade sitt vuxna liv som handelsman i Nyköping. Även Albert hade ett stort samhällsintresse och blev en av initiativtagarna till landets kanske första naturreservat. Det privat vårdade och finansierade Källskärsreservatet i Bråviken, som bildades av fyra nyköpingsborgare  innan statliga reservat och nationalparker kommit till. 

Pappa som hade erfarenheter som industriekonom både i storindustrin och i lantbruksrörelsen hade en grundmurad uppskattning av det svenska bondesamhället och särskilt av dess variant, skärgårdskulturen. Han upplevde det unga industrisamhällets möjligheter men även dess mänskliga och delvis manchesterliberalt orsakade brister och omänskligheter. Han insåg tidigt att den svenska demokratins snabba framgångar till en god del berodde på traditioner från de fria böndernas samhälle.  Inget romantiskt lyckosamhälle, men bättre som grund för ett demokratiskt rättssamhälle med hög folklig standard än de feodala samhällen och klansamhällen som dominerade i stora delar av världen och ännu gör det på många håll. Han växte upp i nära kontakt med skärbor både i Gryts och i Sörmlands skärgårdar och kunde jämföra deras livsform med livet i t ex träindustrins och andra storindustriers stereotypt stöpta arbeten vid löpande band och i av fabriksvisslor och stämpelklockor hårt styrda fabriker. I jämförelse med det tidiga industriella livet framstod skärbons liv som både friare och värdigare.

Han hade lätt för att umgås med och tycka om skärgårdsborna och han deltog med glädje i deras arbete och beundrade deras berättartradition. Självständigheten och förmågan att skaffa sig sin bärgning på egen hand under krävande villkor gav även skäl till eftertanke och samhällsinställning. Grovarbete, särskilt i arbetslag, mådde han väl av och gillade. En duktig slåtterkarl var han långt upp i pensionsåldern.

Han hade även, liksom mamma, genomtänkta och gemensamma synpunkter på uppfostran. Till dem hörde betydelsen av att få sönerna att genom deltagande förstå och uppskatta skärbons liv och yrkeskunnande. Att skaffa sönerna egna erfarenheter av arbetets glädje och stolthet över goda dagsverken fann han viktigt. Läroverkspojkar behövde motvikt mot skollivets teoriplugg. Ev. tendenser till överskattning av boklig lärdom och dess utövare borde stävjas i tid. Han trodde att ett i skärgårdslivet deltagande sommargästliv var bättre än ett badortsliknande, betraktande och spatserande.

Det där märkte vi barn som ett praktiskt införande av oss i skärgårdslivets praktik.. I brommavillan gällde gemensamt deltagande i hushållsarbetet med mamma som chef och ansvarig. Vi uppmuntrades även att jobba som s k springschasar i sta´n under en krigstid nästan utan bilar.

Det var först långt senare som vi såg mönstret och förstod  målen. När uppfostran pågick upplevde vi den ofta som deltagande lek. Ingalunda en lek utan regler och krav. Tidens långa arbetsveckor, korta semestrar och krigstidens kraftanspänning gjorde att pappas semestrar och tider på Grönsö blev korta. Vården av vårt lilla trettiondedelshemman vilade mycket på mamma och oss pojkar. Instruktioner, arbetslistor och uppmuntran kom per brev från en mer andligt än fysiskt närvarande pappa. Telefon fanns länge ej.

Arbetet med att sköta Grönsö med gallring, röjning och slåtter i ängen och med fiske och jakt blev ett utmärkt redskap i föräldrarnas uppfostransförsök.

Samarbetet med familjen Kjellström gav oss möjlighet att tillägna oss delar av skärbons yrkeskunskap. Detsamma gällde de många dagsverken som vi gjorde i olika gårdar i grannbyarna. Utöver att arbeta, lärde vi oss:  att lasta hö och laga hommor i Gräsmarö, att meja råg, sätta upp nya hommor samt att starta en tändkulemotor i Morsholmen, att slå bastrep hos Albert Wester i Harstena,  att köra med paroxar hos Nisse Österling i Kråkmarö och att sköta ålfisket på egen hand hos  Axel Jonsson i Kråkmarö, när han låg på sjukhus, Roligt hade vi. Två var vi och ofta fanns någon kamrat från Bromma med. De anteckningsböcker som pappa försåg oss med bevarade den historia och de historier som vi fick höra i gårdarna, där vi arbetade.  Åt våra framsteg i skärbruket gladde sig pappa nog mer än åt våra ojämnt fördelade framgångar i Bromma Läroverk.

Pappas självständiga inställning till livet innehöll kritik mot mycket av det moderna projektets, som han tyckte,  okritiskt anammade baksidor. Vården av Grönsö var naturvård men i minst lika hög grad kulturvård. Och kulturen omfattade förvisso ängar och hagar, stugor och båtar men det viktigaste var en livshållning. Man kan leva ett värdigt liv och finna glädje i livet utan att ansluta sig till det moderna jäkt- , prestige-, konsumtions- och underhållningssamhälle som anses modernistiskt och politiskt korrekt. Man kan leva väl och ha glädje av livet med brunn på gården, vedspis och diskbalja i hushållet, åror och segel i båten och lie på åkern.

Mammas och pappas arv och ande är vad vi försöker hålla vid liv och vidareutveckla på Grönsö. Det synliga tecknet på vår strävan är skärgårdens, enligt min tro finaste äng. Men den vilar på en kultur och på en ärvd ande.

Om hur man brukar en äng kan du läsa i uppsatsen som heter Grönsö äng. Den finner du också i denna blogg. Ett par skrifter som försöker beskriva anden och dess materiella rester finner du nedan.

Pelle På Grönsö

Litteratur som belyser ovanstående är:

Kråkmaröborna -  skärbor i Gryts socken. Per Gräslund samt Per-Anders Boquist. Almkvist och Wicksell, Uppsala 2003. Inbunden. 2 delar, 800 sidor. Pris 200 kronor.

Där Havsvågen ligger på. Per Gräslund. Tryckeriet AB, Valdemarsvik. 2008. 240 sidor. Inbunden. Färgfoto Peter Gerdehag. Pris 250 kr.